Till min vän, min älskade C

Ett par glas vin ute med en god fin människa som jag älskar. En onsdagskväll som inte är mer spektakulär än så, men som värmer mig. Min härliga vän. Som vi skrattar, gråter, hoppar genom livet. Dåliga dagar och bra dagar och alldeles vanliga dagar.

"Livet är inte de dagar som passerar, utan de dagar du minns" är en ganska klichéartad mening som just nu återkommer i en viss reklam på TV för ett resebolag. Och precis så är det. Jag har dagar med dig som är alldeles vanliga och till synes oäventyrliga med film och mat och en tidig hemgång för tidigt sänggående. Och jag har dagar och kvällar med dig som jag aldrig kommer glömma i främmande land och i allt för känt land.

Men varje dag med dig som vän i mitt liv är ett äventyr på något vis och jag hoppas att du alltid vill vara en del i mitt liv. Äventyra med mig, ha vanliga dagar med mig, ha pissiga dagar med mig och ha strålande dagar med mig. Ibland tycker vi olika och då argumenterar vi lite, känner lite, funderar lite. Ibland tycker vi alldeles lika och då sammanstrålar vi till en sjukt bra, kreativ, rolig, varm enhet. Det är de stunderna jag minns och det är de stunderna jag alltid kommer att kämpa för att få uppleva med dig och med alla andra ovärderliga vänner i mitt liv.

Jag älskar dig"

Jaha..

Och en reseblues är inget mer än en reseblues.

Bara så. Och jag stångar mig fram och hänger envist kvar vid tron.

Kraft

Och en enorm kraft uppkommer i mig. Från acceptans och från lugn kommer den starkaste av stormar. Av inspiration. Av insikt och mod och jävlaranamma.

Det är att ifrågasätta invanda mönster. Av samhällets normer och regler, av ens egna invanda tankemönster. Att inse att livet har en större mening än såhär, som jag måste söka upp och vårda och ge hela min själ åt.

Det är jobbigt. För det är att inse att det krävs en jävla ansträngning för att kunna nå dit. Men det är det enda valet jag har att göra och det finns inga andra vägar.

Så ta min hand och låt mig aldrig tvivla igen på att livet inte har en mening. Det gäller bara att låta blodet pumpa och drömmarna skjutsa mig rätt.

Ta min hand och jag lovar att jag ska aldrig släppa taget, om mina vänner Mod och Kärlek.

Be here now

Ankare.

Så låt kedjan löpa långt bort, men tappa mig aldrig i fästet. Låt mig veta vart grunden är.

Välkomna.

Längtar till Småland. Men vet att allt allt allt är nu nu nu.

Mot en helt ny dag

Det stämmer bara inte.

Är det skyhöga krav? Allt blir bara lagom.

Eller är det gnag och skav för en anledning? För en badbomb som behöver sprängas? Ge mig anledning och låt mig vila i nu.

Den är så vacker idag, världen. Jorden. Min himmel är klarblå och min sol lyser på mig. Bländar mig.

Kent i högtalarna. Om allt det omöjliga och om diskbänksrealism. Alltid med mig.

Nej. Det kanske inte är så det behöver vara. Men om jag vill ha något annat än detta, vad är det då som krävs? Inom mig eller utanpå? Jag kan inte se det nu. Jag ser målet men inte vägen dit.

Ja. Det är så idag. Och jag lär mig sakta konsten att acceptera. Även det som inte vill bli accepterat. Då ser jag någon form av logik. Som jag kastar över bord.

Hej Lucia.

Minus mot minus

Malmö är inte rätt just nu.

Det är inget flow, jag saknar energin. Ser bara trötta, sura busschaufförer och min kropp säger nej nej nej.

Men.

Något annat är rätt. Nu. Och här. Där. Med dig.

Home

Landade på Kastrups flygplats igår eftermiddag vid fyratiden efter diverse förseningar på vägen. När flyget seglade in över Köpenhamn slogs jag över hur otroligt vackert det är med snölandskap och vinter vinter vinter. Jag har sett så mycket natur sista månaderna som tagit andan ur mig, och denna syn var verkligen en av dem.

Snön yr utanför fönstret. 12 timmars sömn och jag känner mig fortfarande oändligt trött.

Idag: vila. Och glögg!

Hong Kong

Pa Hong Kongs flygplats nu och kan inte fatta hur kallt det verkar vara hemma. Brr. Stay stong!

Genom eld

"Om du aldrig provat hur kan du da vara saker
Om du aldrig provat hur kan du vara saker
Jag borjar tro
Jag borjar tro att
Jag borjar tro att vi kan ga
Genom eld
Bara for ikvall
Hall den tand
Vi kan ga igen"

Leaving Australia.

Jag ar sa lycklig anda in i benmargen.

Namaste

What I have is right here

Wheeha, time flies! Sen sist har ett helt liv agt rum, kanns det som.

Forra helgen blev ett spontant aventyr till Cape Tribulation. Jag och Peppi, en tysk tjej jag traffade i Brisbane, hookade upp med en kanadensare som kommit over en Wicked-campervan i nagra dagar. Vi korde tidigt pa lordag morgon och anlande till en fullstandigt overvaldigande regnskog precis utanfor Cape Trib. Nagra floder kunde vi kora over med vanen, men till slut kom vi fram till en djupare flod dar bara 4WD-bilar kunde kora. Vi parkerade vanen och korsade floden by foot. Peppi hade hort om ett vattenhal dar man kunde bada (utan risk for krokodiler) sa vi tog en promenad. En lang sadan visade det sig efter ett tag. Och inget vattenhal hittade vi, men val en fantastisk regnskog med alla dess markliga djur och vaxter. Nar vi kom tillbaka till dar vi parkerat vanen visade det sig att vattenhalet, eller snarare floden, lag bara precis innan den fldo vi tidigare korsat. Jag halkade pa en av stenarna och offrade en flipflop till krokodilerna. Hoppas de njot av den! Floden vi badade i hade helt klart vatten och var helt perfekt strommig.

Men.

Efter en halvtimmes simmande kom regnet. The Regn. Och da menar jag regn. Inte som i showers eller dripp dropp, utan syndaflod fran en oppen himmel. Aldrig varit med om ett sadant kraftigt skyfall, helt otroligt! Vi klattrade upp vid ett trad och lat regnet skolja over oss. Sa parkerade vi vanen pa en standcamping och lagade en omelett och grillade majskolvar under bakluckan i vanen. Fortsatt regn. Somnade vid 9 ihoptryckta i vanen och fortsatt regn som smattrade mot taket. Vaknade vid 6 och gissa vad? Fortsatt regn! Vi fick nog och korde fran Cape Trib. Mycket nojd med vistelsen anda, vilket stalle! All regnskog som bara andas, vaxer, frodas.

I mandags var det sa dags for att snorkla det stora barriarrevet, antligen! Marcus, mannen i en australiensiska familjen som jag bodde hos, jobbar pa en av batarna som tar turister ut till revet, sa jag fick ett bra (gratis) pris pa turen. 8.30 AM gungar baten ivag mot ett av reven. Solen fortsatter att skina over mig och jag traffar bl a ett irlandskt aldre par som ar valdigt pratglada (som 99% av alla andra manniskor jag moter har). Val framme vid revet dyker alla i vattnet och vi behover inte leta sarskilt lange innan vi finner oandligt manga koraller, fiskar och andra kreatur dar nere. Det ar sa vackert under ytan att man liksom inte far nog. Jag hyr en undervattenskamera och jagar fiskarna for att hitta annu fler spektakulara varelser. Efter en barbie-lunch pa baten aker vi vidare mot nasta rev som har annu fler harliga ting under ytan. Nasta gang jag reser till nagot tropiskt land med snorkel- och dykmojligheter ska jag definitivt ta PADI-certifikat sa att jag kan fa se hajar, skoldpaddor och nemos i det turkosa undret!

Kvallen efter snorklingen avslutades med annu en fantastiskt god mat pa Bell's balkong. Grace gjorde dessutom sticky date pudding till efterratt. Yummy.

I tisdags var det dags att lamna familjen Bell och aka tillbaka till Sydney. Pa vag fran flygplatsen i Sydney traffade jag en sydafrikansk tjej som ocksa ville till Blue mountains, sa vi ska ta en tur dit imorgon. Hoppas pa great views och kanske lite klattring pa det. Traffade en kompis kompis, Johanna, nar jag anlande till Sydney city och hangde pa Bondi beach hela eftermiddagen. Vackra Bondi, sadar ska du se ut med sol sol sol och surfare och harliga vagor! Igar akte vi ut till Manly med farjan, en fin tur langs med Sydneys oar och kust.

Ikvall har jag bokat biljett till Shakespeares pjas Twelfth night pa Operahuset. Kommer bli hur bra som helst! Det ar finkultur i dess mest valkladda kostym det. Innan dess lunch med Johanna har i Bondi.

Och sa har jag bara fyra dagar kvar i detta underbara, underbara, alskade land! Jag har verkligen blivit foralskad i allt har. Varmen, all positiv energi som bara stralar ut fran manniskorna, naturen! Strandkulturen och Sydney, pulserande Sydney med alla upptagna manniskor. Jag alskar tempot har och jag alskar att hela ostkusten gar ut pa en enda sak - att gora sa mycket som mojligt av vad stranderna och havet har att erbjuda! Manniskor ar aktiva har, ser valmaende ut och ja, jag vet, det ma vara en romantiserad bild jag har av landet av no worries, men jag lovar, jag tanker inte andra den bilden for den ar sann for mig. Och jag mar sa oandligt bra har. Av allt.

Pratade med Johanna om vad jag ser fram emot med att komma hem. Vi har en hel del gemensamt - Smaland, Malmo, SATS - och SATS, jag har saknat dig, nasta mandag ser du mig dar for sure!

Nu tanker jag ge allt jag har de har sista dagarna till detta land av sol. Flow it all the way baby!

"I don't have to leave anymore

What I have is right here

Spend my nights and days before

Searching the world for what's right here

Underneath and unexplored

Islands and cities I have looked

Here I saw

Something I couldn't overlook"

The Xx - Islands

Friday night @ Bell's

Oh yes, en Harry Potter-bio senare med tillhorande tjejsnack med 12-aring samt en tjeckisk ol i venerna med en film i bakgrunden och fyra glada Bell-familjemedlemmar ar livert ratt bra. Cikadorna spelar varldens hogsta sang utanfor myggnatsdorrarna och den varma kvallsluften strilar genom, varmer och paminner mig om vart jag befinner mig.

Ser FB-uppdateringar om sno darhemma. Well. I ain't no surprise this year either. Stay strong!

"And if your strife strikes you at sleep
Remember spring swaps snow for leaves
You'll be happy and wholesome again
When the city clears and sun ascends.."

Small things and great manners

Cairns ar formodligen motsvarigheten till Linkoping i yta och population och har alldeles for manga backpackers for sitt eget basta pa en och samma yta. Tur ar det val da att jag befinner mig lite utanfor city och bor hos en australiensisk familj som ar helt fantastisk! Dottrarna pa 10 och 12 ar tva blonda sma livliga tjejer som ar namnvart intresserade av vad en tos fran Sverige kan tycka och tanka om saker och ting. Var tidigare idag pa studiebesok pa deras skola, dar ocksa deras mamma jobbar som lararassistent pa forskolan. Det ar en privatskola med en nagot mer religios touch an de vanliga, men knappast nagot man markte av mer an att de har prayers pa morgonen och att eleverna halsade mig med "Good morning Ms Jenny, God bless you". Verkar vara en helt vanlig lag- och mellanstadieskola med undantaget att den ar privat och saledes ganska dyr att bli undervisad i. Kul att komma tillbaka till skolvarlden lite och aven att denna skola ar belagen pa andra sidan om jordklotet an jag ar van vid, sa kandes mycket igen fran hemma. Undantaget ar skoluniformerna och halsningsfraser samt att barnen kallar sina larare med sina efternamn. Amnena ar ocksa nagot annorlunda med mer sportaktiviteter och fler "vardegrundsovningar" och en allmant genomgaende undervisning om att vara en god manniska, att ta hand om varandra och att vara enade, att tillsammans med vanner, familj, Gud leva ett rikt och vardigt liv.

Jag trivs valdigt bra hos familjen Bell och har en egen liten lagenhet utanfor huvudbyggnaden. Eget kok, dusch, sovrum. Wallabies som skuttar omkring utanfor pa tradgarden och en pool att bada i nar det blir for varmt och fuktigt for att halla sig pa land.

Igar promenerade jag genom den gamla regnskogen som finns precis utanfor staden. En massa vilddjur och fascinerande trad overallt. Svettigt men uppiggande.

I eftermiddag ska jag och Grace se den senaste Harry Potter-filmen pa bio - har lovat henne att hon far halla min hand om hon blir radd. Hennes mamma var forst tveksam till om hon skulle fa se filmen overhuvutaget, da hon hort att den var lite for laskig for sma 12-aringar. Tror nog att Gracie klarar av det galant. Hon ar en tuff tjej. Skinn pa nasan och fragvis som fa.

I kvall anlander formodligen familjens andra inneboende, Roger fran Schweiz, efter att ha tillbringat 3 veckor pa Bali. Ser fram emot att fa traffa honom och hora vad han tyckte om Bali. Underbara Bali. Underbara Australien. Underbara Nya Zeeland. Jag ar sa lyckligt lottad over att fa vara har. Men jag ogillar att ekonomin inte blev som den skulle och att jag kanner mig last i att inte kunna gora de saker jag vill. Ma lata bortskamt att klaga, och jag vet, jag har gjort en massa harliga och haftiga saker. Men hade jag haft mer pengar kvar hade jag definitivt utforskat detta magnifika land an mer, givit mig ut pa annu fler aventyr i det fria vackra landskapet. Men. Allt sker av en anledning. Kanske ar det nu tid att inse att det ar de till synes sma aventyren som ocksa ar de stora i langden. Att hjalpa en 10-aring att losa jul-korsord i skolan och att betrakta en fjarils dans upp till himlen ar, nar ljuset slacks, trots allt det som far mig att vilja ga upp varje morgon och upptacka annu en liten, stor bit av livet.

Be here now.

And thy will be made.

Possums and good people

Imorgon lamnar jag Brisbane for Cairns. En skon flight pa ett par timmar, under seneftermiddagen, och jag blir hamtad av Tracey, kvinnan i familjen jag ska bo hos.

Detta ar verkligen land av trevlighet, godhet, varme, gladje! Har aldrig traffat sa manga harliga manniskor i mitt liv som under den korta tid jag varit har. No affence, vanner, ni vet vart ni har mig, men i allmanthet ar folket har bara sa oandligt mycket mer easygoing. Pratade med den tyska tjejen som bor i samma hus som jag om varfar det ar sa att det ar en sadan stor skillnad mellan svenskar/tyskar och australiensare. Gud vet svaret, spekulera kan man alltid, men jag ar overtygad om att solen har en avgorande roll! D-vitamin i mangder och vackra strander och annan natur som bara flirtar med en och ber om uppmarksamhet. Lek har, spring har, surfa har! Lattsamma, glada aktiviteter under bar och klarbla himmel, nastam aret runt. Kan ju bara bli bra och ge glada, friska manniskor!

Ar helt overtygad om att jag varit fodd i detta land i ett annat liv.. ; ) Kanner att jag passar valdigt bra har.

Dagens trevlighet skedde pa CityCat-farjan jag tog imorse till South banks City beaches. Jag hade bara 20$ till mannen som tog betalt, och han hade daligt med vaxel. Vantade pa att andra skulle betala sa att han fick mer vaxel till mig. Helt plotsligt sticker en man som redan sittar pa baten tva stycken 10$-sedlar till mig och ler lite forstaende. Han hade uppenbarligen insett problemet och visade lite action. Hade det hant i Sverige? Tveksamt.

Gardagens trevlighet skedde i huset da min couchsurfarhost bjod pa sondagsmiddag. Mums!

Kommer kannas lite vemodigt att lamna detta lilla flowiga hus. Att inspireras av, definitivt! Borde skriva en lista over bocker jag borde lasa, av australiensiska forfattare framfor allt, da denna repertoar inte ar allt for bred i nulaget.

Bekantade mig med de lurviga djuren som bor pa husets tak, possums pa engelska, ingen aning vad den svenska motsvarigheten ar. Men de ser ut som en blandning av rattor och minibjornar och bor i traden/pa taket och gillar att braka om natten. Sag aven ett stort antal odlor idag vid Kangaroo Point-klipporna, mitt i stan. Finns en hel del djur har indeed, om man bara tittar efter noga.

Nu: mat. Sen: umgange med folket har i huset. Alltid: hjarta!

It all makes perfect sense

Detta landet. Jag sager da det. Vill aldrig hem! Alskar allt! Manniskorna, klimatet, naturen, atmosfaren. Bor i ett litet mysigt hus nu med tva grabbar i Brisbane, eget rum och balkong och bara skont flow. MAssa bocker och annat bra omkring mig. Var pa museet for modern konst igar dar Valentinos klanningarna var pa utsallningen. Stunning! Aker till Cairns ps tisdag och ska bo hos en vans australiensiska vanner. Kommer bli great! Snorkla lite, fa lite mer av Australiens natur och kultur.

Allt gott! Idag lugn sondag med lasning och aterhamtning efter intensiva dagar med Carro och Camilla.

Kan inte onska mer av livet just nu. Mycket lange sedan jag kande mig sa lycklig, nojd, lugn. Den har resan betyder terapi och balsam for en trott spirit. Jag vet inte hur jag hade kunnat vanda allt utan detta. Jag ar sa tacksam over att kunna vara har. Stannar tiden ett tar och intar soffan med bok.

Trevlig sondag!

Sing with me

Har problem med att ladda upp bilder opga. en trasig kamera, men jobbar pa att fa det att fungera inom kort.

Sparar alla kodakmoments i mitt sinne istallet!

En tisdagkvall i Byron Bay. Och allt ar frid och frojd. Min hud ar solbrand och mina sinnen matta efter sa ofantliga manga intryck de senaste dagarna, veckorna. Bara tre veckor kvar nu av resan. Ska utnyttja dem mycket, mycket val.

Och filmen The Insatiable Moon var stralande. Liksom Toy Story 3.

Dagens soundtrack: Madonna - Power of Goodbye.

Finding it again

Byron Bay!

Hippiesurfarstad som har en fint flow. Jag har definitivt bott har i ett annat liv. Eller kommer gora det i det nuvarande? En 2:a med strandutsikt for endast 579 000 AUS$. Som hittat. For mig och for mina yogaovningar pa balkongen.

Out of money but still living the search. Every second and every breath.

Jag alskar det.

Endorfiner!

Nu vill jag bara i Stilla havet! Och det kan jag, for jag ar i Australien!

Roadtrip a la OZ

Solen skiner pa ostkusten och vi ar i Coffs harbour, en liten by mellan Newcastle och Brisbane. Heading for Byron Bay ikvall och dagen kommer agnas at att lapa sol vid havet. Bilen vi hyrt funkar bara och jag agerar chauffor pa vanstersidan av vagen. Inte sa laskigt som man kan tro.

And I still believe in paradise.

OMG

Australia, you are such a flirt!

Underbara Sydney, immigrationen ar inte langt borta!

Att resa ar ocksa att konfronteras med bade det ena och det andra. Sina konfrontationer med sig sjalv tar man hand om nar det behovs och svaren man far av sig sjalv ar sallan det man forvantar sig. Konfrontationer med andra, nara, hander ocksa. Det ar inget bekvamt eller roligt men det sker. Och det gor att saker och ting andras, forflyttas, atervander eller vaxer. Forandringar kraver aktiva val och struggles pa ytan. Rollercoaster of my life, det kraver ocksa kanslosvall och en kraftfull ensam promenad langsmed Bondi beach och skulpturer utplacerade vid klipporna. Med dansmusik som ackompanjemang och med ett vaket oga.

Leaving NZ

Tid, tid, tid.

Pa Aucklands flygplats och ska strax kopa frukost innan flyget gar.

Sydney nasta och ser fram emot att traffa Carro dar! Hoppas pa sol och harligt med folk!

Nya Zeeland har verkligen varit en upplevelser utover det vanliga. Mycket nojd med vistelsen!

Feast on your life!

Ron Mueck

Ett namn: Ron Mueck! Javlar, vilken konstnar. Statyerna pa Christchurch Art Gallery var nnagot av det mest fascinerande i konstvag jag sett. Statyer av manniskor, kusligt lika verkliga sadana men i forvrangda storlekar. Oerhort fascinerande och tankeveckande. Vad ar en manniska? Vad ar manskligt? Hud, kott, har av silikon och papp och farg. Men sa levande som de precis skulle resa sig upp och promenera ivag. Ta min hand och borja tala till mig. Stort! Tack konstvarlden an en gang for att ni far jorden att stanna upp ibland.

The earth plays music for those who listen

Valar. Sex stycken. Mitt i havet. Nara oss. 20 meter langa. 200 ton. Maktigt! Nya Zeeland fortsatter att imponera, what a show! Alskar detta land. Alskar dock inte att man fryser har som en liten skallerorm. Australien far rada bot pa det. Pa onsdag ar det take off Auckland-Sydney! Ser fram emot det, men kanner mig langt ifran fardig med Nya Zeeland. En vecka till har hade inte skadat, kanner att det finns sa mycket mer att se. Men. Man kan inte fa allt. Sags det.

"Somewhere/
all that we leave behind/
lingers on/
longing for lullabies/
you live, you learn/
you love, you burn/
you win, you loose/
becoming you.."

Och dar ar himlen

Kaikoura.

Himlen pa jorden eller jordens himmel?

Utsikt; snokladda berg. Och havet. Det andlosa havet.

Hostellet ar riktigt fint med stort harligt kok, pooler och annat trevligt.

Imorgon blir det hastridning bland allt fint. Pa lordag mountainbiking bland bergen. Pa sondag battur for att se valar, salar och kanske en och annan pingvin.

Jag ar bara sa lycklig just nu. Lycklig, lycklig, lycklig om att fa vara med om allt underbart som finns att uppleva har i detta liv.

Namaste

You were rubbing both my hands

Nu du livet.

Nu ar du inte att leka med!

Lycka, lycka, lycka.

Kastar framtiden i sjon.

Omfamnar nuet.

Alskar med solen.

Sjunger med himlen.

Om du bara visste!

Fly me to the moon

Pa begaran kommer har en uppdatering av de senaste dagarna, som varit mycket handelserika och harliga!

I fredags visade jag Camilla lilla Aucklands parlor och pa kvallen hade vi bokat bord pa resraurang Orbit, belagen 190 m over havet i Skytower som ar den sodra hemisfarens hogsta byggnad! Utsikten i sig var verkligen oslagbar och trerattersmiddagen som bestod av en paj med ankbrost och ost, lammfile med sotpotatismos och chokladkaka med hokey pokey glass var verkligen nagot av det godaste jag atit i mitt liv! Till det en Pinot Noir fran Nya Zeeland, ett fantastiskt resesallskap och som sagt, en utsikt som slar Turning Torso med hastlangder.

Lordagen tillbringades mestadels pa en buss, pa vag till Taupo, ett litet samhalle soder om Auckland. Val i Taupo insag vi att aven har skulle vi bli bortskamda med en fantastisk utsikt over lake Taupo och dess maktiga berg i bakgrunden. Vagen dit var aven den helt unbelievable, med alla hojder och dalar och skog, far, kossor, gronska, magnifika floder. Det ar verkligen overkligt vackert i det har landet! I Taupo igar blev vi sedan hamtade av Skydivingteamet, for att sedan bli pakladda en overall och annat man behover for att kasta sig ur ur ett plan fran 15000 ft hojd. Vi var ca 8 personer i det lilla planet, plus vara tandemhoppare som satt tatt intill oss och spande fast oss bade har och dar. Min master Mikey M hade hoppat 11000 ggr sammanlagt och jobbat varlden over med att skydiva sa det kandes relativt tryggt nar vi lyfte fran marken och under en 25 minuters flygfard begav oss upp mot skyn. Val nadda 15000 ft hoppade en efter en ut fran den lilla luckan i planet - jag och Camilla satt langt bak sa vi fick se alla andra hoppa fore oss och pulsen hann stiga ganska rejalt. Nar Mikey och jag val skulle till att hoppa fanns det bara en kansla inom mig; detta ar heeeeelt sjukt och nu skrattar jag som ett barn pa tivoli for detta hander bara inte! Kanslan nar vi hoppade ut ur planet gar inte att beskriva, en helt overkligt panikslagen och adrenalinpumpande kansla som efter ett par sekunder, nar jag oppnade ogonen och insag vad som hant, overgick i en ren och skar lycka! Ut med armarna och flyg flyg flyg for du faller fritt fritt fritt i 200 km/h i exakt en minut i ditt liv! Skrikande, skrattande, overvaldigad sag jag det gudomliga landskapet av vatten, berg, mark under mig. En minut har nog aldrig gatt sa fort i mitt liv dock, for helt plotsligt fallde Mikey ut fallskarmen och vi hamnade i vertikalt lage. Lugnt svavade vi ner mot marken \, gjorde lite luftpiruetter med skarmen och bara njot av kanslan, utsikten, kicken. Landningen gick smooth och Camilla landade precis efter mig med sin master Brad.

Jag overdriver inte nar jag sager att det var det absolut sjukaste och den mest overkliga, haftiga, galna upplevelsen jag hittills varit med om! Vart varenda krona, varenda pirr, varena skracksvettdroppe. Heaven!

Efter denna upplevelse gick vi till en flod dar marken under varmen upp vattnet sa mycket att det skapar naturliga jaccuzis. Vi satt i vattnet som latt var 35 grader och njot av annu en fin utsikt mot klippor och berg.

Idag akte vi till Rotorua, en stad vast om Taupo dar det finns annu fler heta kallor, geisrar, vulkanisk aktivitet. Ikvall blir det formodligen lite maoridans och imorgon spa med heta kallor samt besok i maoriby.

Gud, vad jag alskar detta landet!

"So come out of your cave walking on your hands
And see the world hanging upside down
You can understand dependence
When you know the maker's hand"

Mumford and sons - The Cave

Skrattgropar & hallonsmak

Solen skiner over Auckland idag efter en natt av kallt, hart regn.

Igar fick jag se den verkligt fina delen av landet da jag och ett par kiwis akte pa utflykt till den norra delen av landet. Berg, dalar, gronska i oandlighet! Och vinprovning pa vingardar och supergod lunch. En kaffe pa en local pub i en by kallad Puhoi som kandes som en resa tillbaka i tiden. Vita strander och svarta strander, dar filmen The Piano spelades in, varvades med regnskog och vattenfall och slingriga vagar. Det ar ett vackert land jag befinner mig i och liksom pa Bali forundras jag over all denna vaxtlighet som bara ar, som andas och lever och far ta plats. Nya Zeeland kanns pa satt och vis lite likt Sverige, men ar samtidigt sa oerhort annorlunda. Manniskorna har ar sa generosa, glada och vanliga och det kanns verkligen genuint och fridfullt har.

I eftermiddag kommer Camilla hit! Can't wait! Ska visa henne stan ett par dagar och sedan drar vi formodligen vidare till Rotorua och Taupo, tva stallen sydost om Auckland med en massa vulkaner och heta kallor och annat trevligt.

"jag har kastat
gjort mig av med det mesta
och har inte manga ord kvar
men jag overger dom inte
lamnar inte bort dom till nagon"

- Bruno K

Det lilla landet med den stora naturen

Och jag hittar flowet i Auckland. Landar fysiskt och mentalt pa the very andra sidan av jorden. Langre bort fran hemma an sa har kommer jag nog aldrig. Auckland ar som en smastad med manga invanare och en massa olika kulturer i ett sammelsurium. Staden kanns halvmodern med sina affarer och evenemang men jag finner tempot har behagligt och lagom hogt. Efter Bali langtade jag lite efter att fa leva lite stadsliv och ta del av det som staden faktiskt kan erbjuda - bio, shopping osv. Allt har sin balans har och nar Camilla kommer pa torsdag blir det till att bege sig till vulkanernas mecka mot ostkusten.

Kanslan jag vaknar med om morgnarna numer ar en varm och lugn sadan - en gladje i att inse den totala frihet jag faktiskt har under den har resan. Jag kan gora exakt vad jag vill nar jag vill. Jag kan agna 2 timmar at att hitta den perfekta restaurangen att ata pa eller hamna i en diskussion med nagon framling som varar i flera timmar. Jag har all tid som finns.

Den som soker, han finner. Som jag verkligen andas det nu.

"But I still believe in paradise.
At least now I know it's not a place you go to,
it's the feeling you have on a certain time of your life.
And when you find that feeling - it lasts forever.."

Solsveda VS Vemod

Sluttid Bali.

Allt ar perfekt och jag kanner ett litet vemod over att lamna fina Bali. Ikvall kl 22 gar flyget till Sydney, dar ett annat vantar for vidare transport till Auckland.

Jag kunde inte ha onskat mig en battre vistelse har. Allt jag har varit med om, manniskorna jag traffat, naturen jag sett, kulturen jag har upplevt, atmosfarerna jag har insupit, maten jag atit, allt, allt, allt ar jag sa innerligt tacksam och glad over att ha som magnifika minnen.

Med solsvedd hud och stora forvantningar om Nya Zeelands vidare aventyr tackar jag Bali for dessa inre och yttre upplevelser. See you in another lifetime!

Tempelceremoni & mantran

Ubud, Ubud. Om jag vore en stad, sa vore jag Ubud!

Detta stallet slutar aldrig att fascinera mig. Manniskorna jag moter och kanslan av att vast moter ost. I forrgar var jag sent pa kvallen med pa en ceremoni i The Holy Spring Water Temple med min brasilianske gay-van fran mitt homestay. Tva av personalen fran homestayet och fem av deras vanner bjod med oss till denna ceremoni, som inte ager rum mer an nagon gang i manaden. Jag hade sett templet tidigare pa dagtid under en utflykt, men nar vi kom dit sent pa kvallen var stamningen en helt annan. Jag horde prasternas massande fran andra tempel i bakgrunden och syrsorna spelade sa hogt som nagonsin. Himlen var stjarnklar. Nar man besoker tempelceremonier pa Bali ar det kutym att bara en sarong och en vit overdel. Det vita symboliserar det goda av yin och yang balansen. Bade svart och vitt behovs for att harmoni ska uppsta. Vi offrade de vanliga blomsterkorgarna vid altare utanfor templet och tande rokelser, satt oss ner pa marken och bad till vad vi an onskade. Sedan gick vi in pa tampelomradet och gjorde samma sak vid ett annat altare. Tva stora "bassanger" med vatten med ca 20 gudshuvuden som sprutade ut vatten fanns framfor oss. Ceremonin gar ut pa att man renar sin kropp och sin sjal genom att ga ner i vattnet och tvatta sig med det speciella renade vattnet. En efter en gick vi till de olika gudarna och tvattade oss. Fullstandig tystnad radde, sanar som pa alla nattdjurs sanger och vattnets porlande. Emellanat tittade jag upp mot universums rymd och bad for alla nara och kara och for mig sjalv.

Efter badet tog vi nya rena klader pa oss och blev valsignade genom att dricka lite av ett annat vatten fran en annan kalla. En av killarna stankte vatten over vara huvuden dar vi satt pa den vata marken. Pa ett fat lag ris med lite vatten som vi tog en nypa av och faste mellan vara ogonbryn och vid den nedre delen av vara halsar. Dessa punkter symboliserar tva av kroppens chakran och riset symboliserar fertilitet, fruktbarhet och ar ju Balis storsta inkomstbringare.

Detta var helt klart en handelse jag kommer minnas for en lang tid. Inga turister sa langt ogat kunde na och en sjukt intensiv kansla omgav mig.

Annars har det hant otroligt mycket de senaste dagarna. Besok pa museum har avlosts med Poetry Slam pa festivalen, annu fler utflykter och relaxande. Igarkval var jag pa en mycket inspirerande aktivitet pa Yogabarn. Det kallas Kirtan och ar en form av massande av mantran i grupp till musik. En underbar aldre herre spelade musik pa ett mycket markligt instrument som lat ungefar som ett dragspel fast battre och vi sjong tillsammans dessa mantran. Oerhort suggestivt, varmt, harligt, kanslofyllt. Jag mindes kanslan jag alltid hade nar jag var liten och sjong i korer och spelade piano. Det estetiska, musikaliska som finns i mig och som jag borde varda battre.

Idag kommer Sol Elise till Ubud! Jag har inte kant mig ensam en sekund den senaste veckan men det ska bli kul med lite reunion med henne. Vi blir kvar pa Jati Homestay dar jag nu bor. Grabbarna har ar supergenerosa och hjalper en med allt.

Hey, jag har bett for er, vanner, vid ett heligt tempel pa Bali! Embrace it!

Jump!

Idag ar jag sa sjukt trott anda in i benmargen av alla intryck den sista tiden.

Losningen pa det; en lanad MacBookPro, svensk radio, mailskrivande, Nya Zeelanddrommar, lite vartermin 2011-angest, lemongrassthe, rawfood och somn.

Feast on your life!

Ubud Writers and Readers Festival

Nyss anlant till Ubud efter att ha tillbringat nagra dagar i nagot som verkligen kan klassas som off-road. Sideman var helt otroligt med sina risfalt och berg och bara en oversvallande gronska som liksom aldrig tog slut. Bodde i en jattefin bungalow med utsikt over falten och var de forsta tva dagarna den enda gasten pa stallet, som hetter Nirarta Center of Living Awareness. Agarna hade kurser i sjalvutveckling och en massa annat genom psykologen som startat stallet. Jag nojde mig med en hiketur bland risfalten och en healing massage. Fick reda pa ett och annat om min kropp som nog kan vara bra att veta i framtiden. Som min tidigare erfarenheter har pa Bali var personalen suveran och maten superb.

Idag tog jag mig alltsa till Ubud for att besoka Writers and Readers Festival som ager rum i staden mellan onsdag och lordag. Ser fram emot lite hjarnstimulans och kulturtank efter min grona och meditativa vistelse bland bergen.

Snart bara en vecka kvar till Nya Zeeland! Ser fram emot att byta miljo lite. Jag vet, det ar ett skamt att saga att man ar trott pa ett stalle som Bali, men som alltid ar hjarnan snabb pa att hitta saker den hellre vill gora av det den gor for stunden. Resterande dagar tanker jag njuta av seminarier och forelasningar som far min hjarna att aktiveras lite.

Kram pa er dar hemma, saknar er!

Up next: djungeln

Livet gar sin gilla gang har i varmen. En fin sak med att resa allena ar att man sjalv kan valja precis nar som helst att andra sina planer - Jimbaran har varit fint och bra och jag har gjort en massa utflykter harifran, bl a till ett konstmuseum i Nusa Dua igar, men nu kanner jag att det ar dags att se lite mer av Balis inre delar. Jag beger mig om nagon timme till byn Sideman som ligger pa den ostra sidan av on, inte precis vid kusten men nara nog om man saknar havet. Dar ar en massa risfalt och annat harligt i naturhanseende och boende jag kollat in har yoga- och meditationskurser. Hoppas bara taxichaufforen hittar dit, inte alltid det lattaste har med fa vagskyltar och manga smavagar.

Vet inte hur kommunikationerna i ovrigt fungerar i Sideman sa om jag inte skriver pa nagra dagar ar det darfor.

"Inhale, exhale.."

Such a perfect day

Idag har varit en av de mest harliga dagarna hittills! Tog en liten bat till on Nusa Lembongan, en pytteo pa ostra kusten av Bali, tidigt imorse fran samhallet Sanur. Tva timmars resa senare klev jag i land och en helt fantastisk natur motte mig med klarblatt vatten och en massa djungelliknande trad all over. Hitta en liten strand dar jag fann tva Nya Zeelandare som tipsade mig lite om snorkling. Hyrde egna simglasogon och simfotter och utforskade havets varld - och jag alskade det! Vilken sjukt vacker varld som finns rakt under det dar lojligt bla vattnet. Fick sallskap av ett mycket trevligt australiensiskt par och akte med en liten balinesisk man och hans bat ut till ett stort korallrev dar allt bara var aterigen lojligt vackert och fascinerande. Tog en lunch pa en restaurang vid strandkanten och var tvungen att sticka tillbaka till Bali redan kl 15 pga daliga forbindelser med fastlandet. Dar och da kandes allt sa sjukt perfekt och det ar nog stampeln for dagen ocksa - simply perfect!

Darefter kollade jag in en orkidetradgard som ocksa var mycket vacker, som den blomsterflicka jag ju ar. Aterigen fick jag ljuga ihop en historia om mitt liv om att jag ar gifta for en balinesisk man, som bara ar en i raden som nastintill satt sig pa kna och friat till mig. Det ar ganska spannande att dra lite vita logner om sitt liv, i all valmening. Borjar liksom fundera over hur livet hade sett ut om man faktiskt hade varit gift, haft barn osv. Haha. Mycket mycket marklig tanke.

Att saga att man jobbar som larare inger daremot respekt har pa Bali - a good work, yes! Sa jag sager att jag ar gift och jobbar som larare sa blir jag pa nagot vis foremal for respektfull beundran istallet for en potentiell Balihustru. Aven det en mycket mycket marklig tanke.

Avslutade min fina dag med att insupa solnedgangen vid Jimbaran. Man. Vilken nedgang sedan. Vackraste pa lange.

Imorgon blir det spabesok med min norska van.

What can I say - mer an att jag ar oerhort lycklig just nu!

"Oh, such a perfect day. You just keep me hanging on.."

Keep on shining!

Even the stars will fade

Efter drygt en veckas resande borjar det nastan kannas som hemma har pa Bali. Jag har bestamt mig for att bo kvar i det lilla guest houset i Jimbaran och ha det som utgangspunkt. Imorgon hyr jag en vespa for att kunna ta mig till de vastra och ostra delarna av on. Minion Nusa Lembongan ar destinationen for morgondagen dar jag hoppas pa lite snorkling och/eller dykning. Ikvall har jag varit pa yoga i Seminyak, en bra klass pa en lyxigt spa. Igar var jag och mig fina guest house granne Sol Elise pa BikramYoga utanfor Kuta - visste inte att de hade en studio har och blev mycket positivt oversskad av bade stallet i sig och av min egen prestation.

En skon kansla har infunnit sig. En kansla av att pa riktigt kunna njuta av att vara ledig, av att kunna gora vad jag vill, nar jag vill. Jag alskar att vara har och min kropp tackar mig varje dag for att jag underhaller den, solar mattligt och ater god mat.

Kvinnan som har guest houset ar en liten angel i sig sjalv, sa otroligt generos i hela sin person och med hela sitt vasen! Det kanns sorgligt redan nu att behova lamna dem.

Nar jag lag pa stranden idag pa formiddagen, efter att ha vaknat i ottan och gatt till marknaden och kopt en massa frukter och gronsaker, slog det mig hur oandligt vackert havet ar. Vart jag ar befinner mig i varlden finner jag mig alltid hanford och lockad av det. Att se hur vagorna dundrar in over den vita strandkanten, att se det skumma och fara och yra om det nar det beger sig tillbaka ut mot horistonen. Det foranderliga havet som samtidigt kanns sa stabilt, som en trygg punkt att rikta sig mot.

Och nar jag akte pa Kamijos vespa hem fran Seminyak ikvall kunde jag inte lata bli att bli hanford over stjarnorna, over deras satt att frammana perspektiv pa livet. Sa ynkligt sma vi ar har pa jorden, sa futtigt minimala i all universums helhet.

Stjarnorna och havet ler mot mig och mitt hjarta ar stilla, varmt, lugnt.

Namaste

Tuppar och fiskar

Real Bali ville jag se, och real Bali fick jag! Befinner mig i fiskebyn Jimbaran, nagra kilometer soder om Kuta-elandet. Blev tipsad om ett guesthouse som det tog mig och taxichaufforen drygt 2 timmar att hitta (i en bil utan AC och balte), men till slut med lite vagledning fann vi det. Det ar en familj som driver det, och har ar ca 15 rum som ar valdigt spartanskt inredda. Badrummet har endast kallvatten och duschen ar en kran ratt upp pa vaggen. Har ar mycket stillsamt och fridfullt i jamforelse med Kuta. Jag har en egen liten terass med en liten bambufatolj och over sangen finns givetvis ett insektsnat for att skydda fran diverse smakryp. Kvinnan som ager stallet ar en mycket vacker, timid och hjalpsam manniska. Jag gick till stranden igareftermiddag for att spana in fiskelivet - har ar surfbradornba utbytta mot fiskebatar i hundratal och hundratals man var i full fart med att hamta in fangsterna. Fisknaten lag som tjocka spindelnat vid strandkanten och det kravdes ca 15 man for att rulla upp batarna fran vattnet. Ett arbete som alltsa goras varje dag i denna hetta! Otroligt.

Bredvid guesthouset foder en lantbrukar upp tuppar for tuppfaktning. Har forvarar tupparna i burar och det ar minst sagt ett jakla kacklande. Imorse blev jag vackt forst kl 0500 av en av dem. Det var helt ok. Helt i sin ordning. Helt perfekt.

Nyss har jag varit pa fisk- och fruktmarknaden i byn och handlat en massa lojligt billiga frukter och gronsaker. Har ar mycket fa turister, iallafall fran vastvarlden sa jag ar verkligen i minoritet. Ett norskt college ligger dock invid mitt guesthouse sa lite "igenkanning" finns har. Annara ar alt mycket olikt allt dar hemma och det ar jag tacksam for. Ikvall ska jag ata middag med en fransman jag motte pa hostellet i Kuta. Middagen igar pa en av restaurangerna vid havet var verkligen quite something - maten har ar i stort valdigt valdigt bra.

Trevligt att se att jag har fatt lite kommentarer har ocksa!

Nu lunch med salladen jag kopt pa marknaden, pa min lilla terass. Med en bok som sallskap. Och fagelkvitter och tuppar som gal och ljudet av vagorna som dundrar in over Jimbaran beach. Life is just a fun ride!

I vantan pa flodet

Sadarja, 35 grader och stralande solsken over Bali idag! Underbart. Varmt, solen tar direkt pa en blek nordbos hud och det kanns fantastiskt skont att fa kanna den kanslan. Vattnet i havet ar lika salt som en McD-pommes och vagorna rullar standigt in over Kuta beach. Imorgon lamnar jag Kuta - 2 dygn har rackt for att jag ska kanna att this is not my kind of place. Min spirit sager mig att Bali kan battre an sahar. Ikvall spenderar jag tiden pa stranden med en bok - mina manga moten hittills med olika manniskor har en bra inverkan pa mig. Men ibland ar det bara so oandligt skont att vara sjalv. Sjalv - men aldrig ensam.

"Summer in inside my veins..."

Regn over Bali

Maste tillagga att maten har, an sa lange, ar till stor belatenhet! At en Nasi Goreng igarkvall pa hotellets restaurang for 20 000 IDR, vilket motsvarar ungefar 17 SEK, som var mycket god. Till det en Bintang, saklart. Frukosten inget att hurra for rent smakmassigt med farsk frukt ar ju alltid en hojdare!

Idag ar det molnigt over Bali och det regnar med jamna mellanrum. Ovanligt mycket regn har kommt i september enligt taxichaufforen som korde mig till hotellet. Far se det ljusa med det i att fa tid till lite strosande i Kuta.

Jag vet inte hur manga ganger jag blivit fragad av balineser att kopa massage, prylar etc. Jag forsoker vara trevlig tillbaka och saga nej tack. Manga ar fattiga har och sorgen lyser lang vag i vissas ogon. Man kan hora sogen mellan raderna och mellan deras skratt. De ar trevliga och rara men hade formodligen helst av allt velat vara nagon helt annanstans an just har pa Bali, arbetandes med turistnaringen.

Men, sa ar varlden just nu och det ar nog bara att forsoka acceptera. Det kunde varit sa mycket annorlunda, dock.

Regnhalsningar fran en annu jetlaggad Jenny

Welcome to Bali

Ja. Da var jag har. Innerligt trott efter tva dygns resande, men mycket glad over att vara har saklart. Resan gick bra, Hong Kongs flygplats var inte alls lika rorig som jag trott. Heathrow daremot kan fa vem som helst att fa ett stressbreakout.

Nar borjar egentligen en resa? Ar det nar man bokat biljetten? Bestamt sig for att resa? For mig borjade denna resan langt innan jag akte, men da jag satte mig pa taget i fredags och det sakta och forsenat rullade ivag fran Malmo C borjade den pa riktigt. Med sedvanliga sma lyckotarar som fick rulla ner lie stillsamt bakom solglasogonen. Jag kom fram till den ganska slitna hotelle vid fyra tiden pa eftermiddagen lokal tid. Tog en snabb, efterlangtad dusch och traskade ner till stranden, en tiominuters promenad med mycket trafik omkring och oerhort slitna sma arrarer med diverse krimskrams. Val nere vid havet satte jag mig ner efer ett dopp och andades in saltdoften. Har har varit lite molnigt idag men solen va envis och visade sig duktigt. Hundratals sufrare framfor mig som vantade pa fina vagor, barn som lekte vid strandkanten, manniskor som tog en eftermiddagsjogg. Och aven har bryter mitt lilla sinne ihop over lattnaden av at vara pa plats. Over hur vackert havet ar och hur befriande det kan vara att bara vara nara havet.

Men Kuta/Legianomradet ar inget for mig under en langre tid. Kande direkt att har ar for mycket exploaterad turistmark och allt for fattigt pa riktig natur. Jag blir nog har nagra dagar och forflyttar mig sedan till andra, mindre hetsiga stallen.

Nojd/trotta halsningar

Bara det. Och det. Fast. Ja. Nej. Definitivt.

Ja, vad mycket fixande man kan få till ändå. Hon/han/den/det kallas kontrollfreak.

Sista hit, sista dit. Bara det. Och det.

Tvätten går på sista snurren. Ipoden är laddad till max. Väskan halvfull.

Val på söndag - kommer inte kunna följa det men definitivt följa upp resultatet så fort jag kan. Tror att alliansen tyvärr kommer att få majoritet även detta val. Mona är svag, Lars likaså. Miljöpartiet kändes som det enda rätta vid detta val. Hoppas alla bra rödgröna människor går och röstar på söndag så att SD och KD inte når upp till 4%.

Snart har jag fem valutor i min plånbok - känns lagom globetrotterigt.

Fredag och helg för alla arbetande människor. Hoppas höstsolen skiner på er under ledigheten!

Röst

I surrender.

Jag ger mig. Totalt.

Hän.

Ger mig hän.

Åt euforin.

Stanna i mina ådror och lämna mig aldrig!

Ge mig svett och tårar och skratt och värme.

Jag ger hela mig.

Åt fantasin.

Sjung med mig och sluta aldrig le!

Finns här. Nu. Med mig. I mitt blodomlopp. Och jag vet att du tänker.

Hela mig!

Jag är sången.

Kaffechock?

Hur ska jag kunna sova i natt förresten? Extas!

Dagen före

God morgon Malmö!

Här är dagen snart nio timmar gammal och kaffet smakade lika bra idag som alltid efter en god natts sömn.

Imorgon bär det av! Man. Det känns så overkligt. Tog sista vaccindosen igår, har lite att fixa med idag men annars är allt färdigstyrt. Ett besök på Kallis idag blir en perfekt avrundning. Fina, fina Kallis! Hösten är så fin här, i skogen i Småland förför hösten mig med sina vackra färger och klara luft och i staden förför den mig med fina höstkläder och andra vanor. En nypa av den nya luften når mig. Påminner mig om årstidernas ibland snabba ekorrhjul som fungerar som en inre kalender. Dags att börja om, starta nytt, nu jävlar.

Jag har lite ont om bra ord idag. Jag nöjer mig med att konstatera att jag inte är nervös, utan bara förväntansfull och redo att hoppa på 747:an och lyfta. IIIIIIIIH!

"So come out of your cave walking on your hands
And see the world hanging upside down
You can understand dependence
When you know the maker's hand"

The Cave - Mumford and Sons

Kossor på rymmen

Från stadens stress till landets lugn.

Från att jaga kalender, tid, närvaro till att jaga kossor som rymt. Smita genom taggtråd och känna sig som en Lara Croft genom laser. Springa med moderiktiga stövlar och militärgrön jacka med ett skratt som känns i hela kroppen. Springa efter kor som rusar, frustar. Som den märkliga sluss jag längtat efter. Och så dessa sensommarkvällar som förför mig, med sina fuktiga höga luftstråk av dimmor och varma ljus som sakta sänker sig över grantopparna.

Förberedelser inför en längre resa kan nog göras in i oändliget. Jag är klar nu. Mentalt, praktiskt. Jag vill andas Bali, känna Bali, leva Bali.

Och jag vill bort från min inrutade värld, in i något ovisst. För att livet är precis så stort som vi själva väljer att göra det. En måndag i en småländsk by, eller en lördag i en storstads brus. Jag hittar ledtrådar som pockar på min uppmärksamhet. Hittar dem, betraktar dem, kommer ihåg dem. Där är ni. Jag vet att ni finns där.

Från ett stillsamt, varmt hjärta i de djupaste skogarna!

Spektakel

Måndagmorgon.

I eftermiddag bär det av till mitt kära Bossmåla. Min sluss mot ett annat sinnestillstånd. Som jag behöver vila i innan flyget går. Så mycket blir så annorlunda där. Perspektiven blir synliga, omtanken mer påtaglig än annars och så naturen. Den levande, den spirande. Jag omsluts av den och jag känner den andas. Ren, klar, pulserande. Det knakar i träden och gruset låter välbekant under skon. Och en knarrande dörr öppnas och en liten hund hälsar en välkommen.

Loppisen igår gick strålande! Diverse praktiska ting som vid en anblick såg omöjliga ut att lösa, löstes med hjälp av bror och med ett skratt. Vad kan man annat göra än att skratta åt sådana spektakel som ibland inträffar? Och som av en ren tillfällighet susar två vänner förbi i bilen mitt i allt kånkande. En hjälpande hand av en vän. Som ser. Hör. Lyssnar. Förstår. Är. Hon är en ovanlig figur och har en otrolig utstrålning. Tack för hjälpen!

Såg igår en film med bror - "I love you man". Den var kul, snabba skämt och mycket igenkänning. "Man tänker sitt", den svenska "emo"-filmen var av ett annat kaliber. Vi såg stundtals filmen med en spänd närvaro, i oviss väntan på vad som skulle hända härnäst. Vad människorna skulle göra, säga. Det var inte alltid solklart. Och det är så befriande när regissörer, skådespelade lyckas skaka om en lite. Får en att lyssna nyfiket. Titta noggrant. Bli lite obekväm rentav. För att relatera denna befriande känsla till något, kom jag att tänka på yogaklassen som igår avslutades med några ord som är så väl värda att injicera i sitt sinne.

"I hope that everything you do liberates you..."

Det hoppas jag också. God förmiddag!

I've been looking for freedom

Då var sista jobbpasset avklarat på butiken. Ikväll blir det kräftskiva och eventuellt utgång med ett annat gäng.

Och det är SEMESTER! I tre långa månader. Så sjukt. Så välförtjänt. Så mycket once in a lifetime?

Nu är det frihet. Fri heter jag. God kväll, vänner, nu kör vi!

It's a wonderful, wonderful life!

Morgonstund

Och ännu en morgon möter mig. Kliver ur sängen, duschar länge, ser till att se välvårdat fräsch ut. Kokar starkt kaffe, äter stor frukost, skickar ett mail till en vän jag aldrig lyckas få tag i per telefon. Grabbar tag i ryggan och beger mig ut i frisk morgonluft. Möts av andra människor på väg till jobb och skola. Efter jobbet blir det en yogaklass och film hemma. En till synes helt vanlig dag, men precis så perfekt vanlig och vardaglig som jag vill ha det nu. Nu, innan stormen. Bring it on!

"4 o’clock in the morning
Shadows dancing upon the wall
I woke up in the middle of a bad dream
I was spending my money on foreign calls

They was laughing, I was mourning
Crawling up the biggest waterfall
I got hit by the bus in the light beam
Bare knuckle, I’m a punching ball
It’s a never ending story
Raised on the river said your baby doll
I’m in it for the pride and glory

The battle is on
You’re hit, you’re gone
Now count to 20 and here we go again.."

Ofrånkomlig förvandling

Nyss hemkommen efter ännu en minnesvärd kulturupplevelse i Malmö stad. Vid Dockanområdet höll Skånes Dansteater m fl. en föreställning utomhus vid gamla industriområdet. Med Turning Torso som siluett i mörkret, som precis omfamnat staden och utgjorde en stillsam bakgrund, blev hela föreställningen så väldigt tilltalade för öga och fantasi.

Vattnet, som alltid utgör en effektiv scenografisk komponent, var idag något rusigt och vågigt och tillförde liv till dansarnas, simmarnas rörelser. Med gamla industribyggnader skymtandes i vyn blev de vita, röda, glittriga dansarna punkter för ögat att dras till, att vilja komma närmre, vilja känna energin av. Något för långt bort såg vi dansarna utföra diverse kroppsliga övningar, och jag önskade att jag kunde vara nära, känna svetten, se ansiktsuttrycken, musklerna röra sig.

Nu blev hela episoden en helhet av intryck, av ljus och ljud och rörelser i en fascinerande och oväntad komposition. Kören som kom seglande på en båt, och som dök upp på en oväntad balkong, bidrar till den direkthet, den närvaro som triggas igång hos människor vid denna typ av evenemang - ingen vet vad som ska hända och barnet i en, den person som blir stum av förtjusning av sådana ting som en liten flygande, blinkande snöflingerobot i skyn, väcks till liv. Får en att tappa andan lite, att bli nyfiken på vad som ska hända härnäst.

Och det är där allt händer. I ögonblicket när man kommer på sig själv med att stå just stum av förundran i regnet, utomhus i en stad man känner ganska bra vid det här laget, och ändå fortsätter att bli förtjusad, förundrad, tagen av vad som utspelar sig framför ens ögon. Benägenheten att söka sig till de sammanhang där chansen är stor att man blir just förundrad, överraskad, hoppas jag att jag kommer att äga en lång tid framöver. Och att alla andra också vill äga den!

Tack Malmö för ditt underbara kulturbejakande och tack alla vackra dansare som i regn och kyligt vatten utförde en mycket minnesvärd, kroppslig och musikalisk hyllning till livet och till staden!

"Här lever vi. Vi lever här. I vår här..."

Fri heter du

Kära text,
nu är jag här igen. Som man brukar säga; det var ett tag sen. I tanken har jag skrivit hyllmeter av dig. Svart på vitt, befriande och uttömmande på alla sätt. Men tiden har inte funnits i min ägo. Den har runnit mig ur händerna. Jag ska snart ta kommando över den igen. Och över orden.

Praktiska ting äro lösta till det bästa. En flytt till en ny lägenhet. En överlämning av nycklar. En väska att stå på ett välkänt golv. Min bror lagar middag när man minst anar det och är trevlig att ha närmre än förr. Han är rötter och jag är hemlös. Det är en fin kombination.

Dessa praktiska ting som styrts upp är, när de väl befinner sig i dåtid, dock bara små passager i mitt minne. Som händelser som ägt rum men inte har någon större kraft i det stora hela. När det väl kommer till sen kväll och jag lägger mig för att blunda, somna, sova, har den senaste veckan stora, underliga drömmar kommit till mitt medvetande. Drömmar om hur människor försvinner, mördas, hur jag blir jagad och ramlar över stup. Krampar i iskallt vatten och hjärtan som stannar.

Allt. Allt. Allt är en del av processen det innebär att ha en stor resa framför sig. Som inte liknar något som inträffat tidigare i mitt liv. Ibland har jag gråtit lyckotårar. När allt flowar på i en helt vanlig vardag. När jag jobbat mig trött och när jag socialiserat mig in i den sista långa natten. Då blir jag ibland lite sentimental och rörd över livet. Över att det finns sådana fantastiska saker som frihet. Som mod. Som hopp. Som vackra människor. Då lyssnar jag på sånger om sommar, om kärlek, om frihet. Tårar i smyg, tårar oväntat på öppen gata dolda av solglasögon.

En tid fanns det inte något stort kvar i livet. Allt kändes genomskådat och redan gjort och blasé. Då var varje moment under dagen en kamp mot tankemonstren och en kamp för att vinna närvaron tillbaka. För att finna mening och "det stora i det lilla" som bara kändes krystat och som pluspol mot pluspol.

Den närvaro jag talar om har svårt att leva i rutinens och understimulansens skugga. Det finns inget som är så mördande för kreativiteten och glädjen som att trampa på allt för välkända trottoarer allt för länge. Som jag har känt den! Rutinen. Ledan. Understimulansen. Som krampar fast, som ibland gör det svårt att lyfta blicken och se att det finns så mycket mer. När jag stiger ur skuggan finns ingen gräns för vad som är möjligt. Och där skuggan tidigare fanns, finns nu ett sällsamt lugn tillsammans med ett jävlaranamma som jag vet hela tiden funnits där.

Allt jag gjort. Allt jag ska göra. Allt som redan finns här framför mina ögon, i min kropp.
Allt är
fullständigt,
fulländat,
helt, rent, klart.
Någon skulle kanske kalla det perfektion.

Men ge mig min sol och mina vridna klocktimmar så ska jag skriva under på att allt är perfekt.

Jag vill skriva om det jag är med om på andra sidan jorden. Jag kommer att ägna denna sida åt detta. Ett av mina mål med själva resan är att få kreativa impulser att kunna skriva utifrån mina direkta upplevelser. Att använda orden som bara kan formuleras där och då. För det är så texten lever sitt liv. Den kan bara formges vid vissa stunder, med vissa komponenter som stöttar en. Och jag har känt den inspirationen under mina måna löparrundor, under mina yogaklasser och under mina tysta kvällar i ensamhet.

Jag har haft så många fina möten de sista veckorna med människor som jag förundras över. Blir inspirerad av, känner sympati för. Det finns så många livfulla, skrattande, magnifika människor där ute. Jag lever för dessa möten!

Och jag lever för orden. Mina egna och andras. Älskade text, jag är din när som helst.

Möten mellan ruset

En dag av möten.

Ett frukostmöte med en gammal kursare som påminde mig om vikten av att hålla fast vid högskolekärleken och det man är bra på. Att utmana sina gränser och att se framåt, använda sin kunskap, kompetens i rätt läge.

En lunchdejt som påminde mig om att jag kommer att befinna mig på andra sidan jorden om mindre än en månad. Hon påminde mig även om godheten hos henne, om vänskapen oss emellan som är en mycket fin och delikat historia. Hon är en underbar människa. Så fantastiskt godhjärtad och ödmjuk och en mycket tillitsfull och trofast vän. Jag önskar att jag får ha henne med mig i hela mitt liv.

En eftermiddagsdejt i solsken på ett café på lilla torg med min älskade kusin som påminde mig om mina rötter, om det fina i att ha en barndom att minnas tillsammans. Om att vi har vuxit upp på olika håll med ändå haft en röd tråd som lett oss mot liknande mål. Utåt sett är vi olika, men vi tänker så lika och jag känner mig alltid hel när jag träffar henne. Inget behöver lindas om, inga historier eller tankar är för dumma eller för naiva att säga högt. Livet är livet med henne och jag älskar att hon finns vid min sida. Som en syster att uppleva livet med.

En dag fylld av meningsfulla möten. Av en helhet i själen och av att känna sig som en del av något, betydelsefull och bidragande till glädje och insikt, samtal om livet och om struntsaker.

En liten dag, som blir precis så stor som den förtjänar att bli om jag bara låter den bli det. Om jag har vett att se det jag har framför mig och närvaro nog att ta in allt jag hör och vara där med kropp och själ.

Tack, älskade människor för att ni får mig att vilja omfamna er tusen gånger om och vilja leva ända ut i fingerspetsarna i denna karusell som ibland är så ogreppbar att jag tappar siktet. Ni gör mig hel!

Genom eld

Idag är en dag där nåden pumpar genom min kropp. När jag vaknar utvilad och nöjd och inga tunga tankar når mig. Idag är livet vackert och det är musik och jag håller ut ut ut för jag vet att snart är tiden av jobb-för-endast-pengar över och paradiset ska välkomna mig. Jag är trött i själen av arbete som inte tillför särskilt mycket mer än prat, klädvikande och förvisso en resekassa.

Det må vara självupptaget och en aning narcissistiskt, men just nu älskar jag detta livet och jag vill inte ha det på något annat sätt. Nåd!

I am the fire

En återkommande tanke är den om sammanhang. Att söka dem, att känna brist på dem, att vara i dem.

Och det är inte så konstigt egentligen. Men sökandet, bristen på dem tär ibland på min vilja, på min energi. Sträcker ut händer, omfamnar det som är mig kärt, viktigt och givande. Får sällan lika många händer tillbaka. Men jag tror att det är en del av allt - i det stora hela - att sökande i sig bringar en viss känsla av utarmning, utmattning.

När jag finner lugnet, infinner sig också en mycket stark känsla av befrielse och kreativitet. Den känslan drunkar ibland i mängden av göromål och sociala konventioner. Jag simmar för livet och når ytan precis när jag tror att jag tappat bort min livboj. Men den dyker alltid upp. Väntar på mig. Lyser, ger trygghet. Och ger hopp, mod. Lyfter min blick upp mot det som kallas himlen.

Jag påminns varje dag om dödligheten bland oss. På olika sätt. Det bräckliga. Jag skyr det inte, och jag gottar inte heller in mig i det. Men jag ser det, ser kropparna som förstörts och liven som gått i spillror. Den iakktagelsen gör mig fjäderlätt och blytung på samma gång - mitt ankare vet vart jag är på väg och låter fjädern flyga när det är tid. Tids nog.

Ikväll har jag tid. Den flyter omkring mig långsamt och stilla. Varmt och med en liten blinkning om att ta till vara på det där som tänktes vid den och den tidpunkten. Som kan förändra allt på nolltid. Och som kommer att förändra allt. Tids nog.

"I am the fire burning desperately
Release me.."

47 dagar and counting

Det närmar sig take-off snabbare än jag förstår och det börjar bli verkligt för mig - ja, det vill säga så verkligt det nu kan bli - att jag om en sisådär 47 dagar ska åka iväg själv till en liten fantasiö på andra sidan jordklotet. Bokade hotell i London häromdagen pga. flygbyte och en rätt trist väntetid över en natt. Stora ryggan är inhandlad och planeringen börjar ta form i mitt huvud - vad jag vill göra, vad jag vill se, vad jag vill uppleva.

Men allt planerande är trots allt bara mentala bilder av eventuella scener som kommer att utspela sig. I själva verket har jag ingen som helst aning om vad som kommer att hända, vem jag kommer att möta, hur jag kommer att känna inför olika situationer.

Och jag älskar den känslan.

Ovissheten.

Det nya som är så långt borta från min vanliga värld som det bara kan bli.

Som en vän uttryckte det - det är obegränsad frihet inom ens ramar som ändå finns där. Vissa ramar kan sprängas, medan vissa grundpelare står kvar även i andra tidszoner. Grundpelarna som är jag. Min core, min själ, mitt ankare.

Överheltidsjobbet i butiken är snart slut för sommaren och flytten till nya fina lyan sker om tre veckor. Det händer saker. Äntligen. Jag älskar det!

Jag ska också börja fundera på mitt P3 planet-reportage som jag ska spela in på Bali. Vad fokusera på som min speciella vinkling? Kul att ha ett projekt att skapa när man är där. Göra avtryck. Ta chansen att visa mina upplevelser genom mina ögon.

Ikväll är det ett good old Malmöparty med tillhörande utgång som gäller. Det kommer bli onyktert och säkert en del skandaler och jag kommer vara bakfull imorgon - jag gillar't! ;)

No need to run or hide
It's a wonderful, wonderful life

Inception

Min kulturella upplevelser har varit något begränsade i sommar - av tidsbrist och faktiskt av en viss brist på människor att göra dem tillsammans med. Jag menar att jag behöver någon som drar i mig till teatrar och annat för att jag ska känna att det är roligt också, inte bara själv ge min hand till mina kulturella medlöpare.

En film jag sett i sommar som satte spår var Inception. Man kan tycka att den är en Hollywoodrulle av högklassig rang, med Leonardo di Caprio som första och största stjärna. Man man kanske också tycka att det är en bra story med hunkiga birollsinnehavare, spännande visuella effekter och en dramatisk point of no return. En fyra av femma på tipset med ett irriterande ovisst slut.

Men.

Man kan också se filmen som ett tecken i tiden på att saker och ting håller på att hända i och med människors medvetande. Precis som filmen A single man fokuserar Inception på den egentligen mest primära existentiella frågan av dem alla - hur kan vi veta vad som är verkliget och vad som inte är det? Svaret är enkelt för den som läst en och annan bok - det kan vi inte. Världen existerar av lika många verkligheter som det finns antal människor här på vår planet. Av den anledningen är det mer eller mindre aldrig intressant att tala om en så kallad sanning, verklighet eller en realitet - för precis som med drömmar, existerar endast verkligheten i våra egna sinnen och i våra egna upplevelser. Det jag upplever som verklighet kan ingen annan uppleva på ett likadant sätt. Vi har vårt språk att använda oss av för att beskriva den så kallade verkliga värld utanför våra huvuden, men språket sätter ju, som var och en som också läst en bok om spåkvetenskap eller två, oerhört stränga gränser och ramar för hur vi kan tänka och hur vi kan beskriva. En bokstav är en bokstav är en bokstav och svart på vitt är ibland bara just trycksvärta på en A4.

Både Inception och A single man fokuserar också på det oerhört svåra i att leva i nuet - det som många kanske kallar trivialt new-age, medan andra som upplevt kraften i nuet bara kan önska att de som inte nått ett högre medvetande ännu snart inser det stora i det lilla. Den här sommaren har jag i mitt sinne överlevt långa dagar genom att fokusera på mantran. Att tänka att också denna stund kommer att passera. Liksom nästa. Och därför finns ingen mening i att alltid ligga steget före i tanken, att alltid vilja planera för en dag till framåt, alltid oroa sig för framtiden. Den kommer tids nog. Och den är alltid precis så perfekt som man skapar den i sitt sinne. Genom att se flowet i gatukorsningar, genom människor man ser på stan eller genom andra tecken i naturen, ser jag min värld. Min verklighet. Och den är precis lika skimrande och glasklar och perfekt som huvusrollsinnehavarens i A single man. Han lever så att han går sönder. Och Leonardo drömmer fram sin perfekta värld genom simultana världar. Det är ett precis lika värdigt sätt att leva sitt liv på. För vem kan döma ens fantasier och drömmar? Och hur har vi råd att inte drömma?

Allt är alltid bättre än du tror

Att leva med och i sina passioner borde egentligen vara en självklarhet för varje levande människa. Att följa sina instinkter, att bryta sig loss från de tunga mentala bojor som hindrar en från att leva fullt ut. Ett värdigt liv. I linje med sina drömmar. Sina visioner. Sina talanger. Sina passioner. Sina lustfyllda gränslösa glädjerop och gåshudar.

Det finns stunder i mitt liv då allt är perfekt. När jag inte önskar mig någonting annat än just det som är inom mig just nu, framför mina ögon. Då står tiden stilla ett tag och jag tar in varje doft, varje ljud. I dessa stunder tänker jag att jag skulle kunna dö nu, och allt vore ändå perfekt för då lever jag så intensivt att det nästan gör ont. Alla stunder i livet kan inte alltid vara såhär perfekta, då världen omsluter sig kring mig och jag blir varm, känner hela jordens värme och helheten öppnar sig. Alltet och det stora, det förbannat stora i att leva blir så tydligt för mig och jag känner mig i dessa stunder aldrig ensam, trots att jag ofta just är ensam i den stillhet det ibland krävs för att jag ska förnimma jordens gudomliga väsen. Nej, alla stunder kan inte alltid vara sådana.

Men - och det är ett viktigt men - man är skyldig sig själv och andra att sträva efter att leva ett så levande liv som möjligt. Att verkligen försöka följa de där ingivelserna, de där infallen. Låta livet komma till en och se allt det magiska som händer mitt framför ens ögon. I. Varje. Stund. Det är man skyldig sitt hjärta och sin själ.

Idag på en strand någonstans var ett sådant där infall omöjligt att hindra, eftersom det helt enkelt var så det var menat idag. Min tillit till livet, till andra människor och min tro på livets högre syften gör att jag har slutat att bekymra mig så mycket för småsaker. Det finns inte tid att lägga energi på sådana petitesser som begränsar ens liv, ens passioner, ens ingivelser. Jag vet att livet är så mycket större än så och att livet vill mig så väl, att det inte finns någon anledning att börja ångra saker eller grubbla över varför så, varför då.

Jag bakar bröd. Lyssnar på hög musik. Känner benen slappna av efter joggingrundan. Och jag har inget mer jag önskar mig här och nu. Jag har allt jag behöver. Och jag älskar detta livet, detta fantastiska, gudomliga liv som jag är välsingad att få leva. Jag har fått en sådan stor rikedom i mitt liv och idag är jag så oerhört tacksam över att ha fått den här chansen. Att just jag har fått ett sådant fulländat liv.

Och oavsett vad som händer i framtiden, så är allt jag är och allt jag har att ge bara ren och lidelsefull kärlek. Till allt. Till människorna. Till jorden. Och jag hoppas att jag aldrig ska bli begränsad i mitt huvud i att följa de där instinkterna, de där passionerna och de där drömmarna som är livet. Att min fantasti aldrig ska sina och att min nyfikenhet aldrig stillas. Min hunger efter fler och fler stunder av perfektion är mitt högre syfte i detta liv. Kärlek och hunger är allt som behöver finnas.

Do it do it do it do it now

Texten och sången och lätta lätta lätta poppiga ljud.

Inget mer, inget mindre.

Dagarna flyter ihop med varann. Går framåt. Är ändå här. Här. Här här. Känner blodet, lyfter blicken.

Och allt är så bra. Så bra så bra att det tål att upprepas - som mantrat for life.

Kärlek!

Vi känner alltid samma sak

The benefits of being bakfull: söndagsflow all over i kropp och själ. Lite sliten, lite torra linsögon, en hinna framför ögonen, tempot nervridet till halvfart. Sänker kraven, flyter med i strömmen av människor, samtal. Ser teater på kallbadhuset med Gudrun Schyman i intervjusoffan. Ditt liv är här. Först föds vi. Sen dör vi. Däremellan finns något vi kallar för livet. Jag skrattar. Så att magen rör sig, kinderna får skrattvärk. Lägger armen om min fina vän och sjunger en sång om å å å tjejer.

Som att röra sig själv, sin kropp och sina tankar, i en len honung. Doftar nyduschat och kinderna känns varma efter snabb cykeltur hem i blåsväder. Sommarnatt som är som en virvelvind.

Då spelar det ingen roll att det blev si eller så. För då är jag mer närvarande är någonsin, känner hela världen pulsera inom mig och hjärnan får vila lite. Ro. Lugn. Piano i bakgrunden. Ljus, klar röst som sjunger om en olycka i tunneln. Då, när livet flimrar förbi och någon är värd att dö för. Då, när tiden står stilla och allt fångas in i en mikrosekund. När allt blir så obegripligt, men fullständigt kristallklart. Genom en lins av klarhet. Ett mål att sträva efter, ett högre syfte med livet. Att finna den klarheten, den rena känslan av att vara i flowet. För att allt är som det är. Precis som det ska vara. Här och nu och alltid.

Tunnelseende på vid ocean

Att stänga det oviktiga utanför. Och fokusera på bara det som ger energi.

Varm känsla i magen. Trötta ögon. Kroppen mjuk, morgonslö. Men i sinnet en ständig lätt, fjäderlätt känsla.

Kick it!

Det gula undret

Stillheten infinner sig omkring mig. Den verkliga, utan ljud. Bara mina andetag som hörs. Mitt bultande hjärta. Min solvarma hud tackar mig för en lång, härlig dag på stranden. Anstiktet lätt rödtonad och håret en nyans ljusare. Frid att ha en ledig dag i veckan och utnyttja den på ett maximalt vis. Precis så som man vill. Inget annat.

Då när man tillåter allt att komma till en. Inte styr runt, fixar, donar. Skruvar ner tempot och låter allt vara. Andas djupa andetag. Lyssnar på havet. Tittar på himlen. Känner kroppens avslappnade tacksamhet. Och efter det gå på ett spinningpass som kickar igång musklerna, hjärnan. Adrenalinet som strömmar genom kroppen, skjuter en varm, intensiv spänning längs med ryggraden och jag ryser av välbehag, huvudet fylls med energi och kroppen svarar genom en explosiv kraft. Avslappningen efteråt, det verkliga lugnet. Efter många långa jobbdagar med lite att göra, lite utomhusvistelser, lite energi. Fylla på fylla på fylla på hela tiden med rätt saker, rätt människor, rätt sinnesstämning.

Och nu är det mindre än två månader till resan. Jag längtar ihjäl mig! Men måste ta vara på den svenska sommaren så gott det går tills dess. Idag har varit en perfekt sådan sommardag. När jag kan vifta bort orosmolnen och inse hur bra allt är. Vilket fint liv jag har. Och hur tacksam jag är för att jag är frisk, stark och vid liv. Att jag kan använda min kropp på alla möjliga olika sätt och att mitt sinne är nyfiket, öppet, klart.

Lugn. Ro. Nu.

Nu.

Nu.

Allt är bra. Allt är alltid vad det är.

Krona eller klave?

Skillnaden mellan att vakna med ro i kroppen, jämfört med att vakna med en konstig, skev känsla. Det förändras verkligen från dag till dag, natt till natt. Hormoner? Bara en skillnad mellan bra och dåliga dagar? Jag vet inte vad det beror på. Men idag är en bra dag, iallafall. Bra bra bra. Trots jobb idag, jobb i helgen. Det känns alltid okej så länge jag kan drömma mig bort till en annan värld när som helst.

Nu ska jag fånga solens strålar i hela 3-4 timmar innan jobbet. Skönt att vara morgonmänniska i det läget.

Kraftfulla blixtrar

Det välsignade regnet kommer äntligen och fuktar mark och människor. Jag satt i soffan med fönstret öppet, lyssnade på regnet, på den dundrande åskknallssymfonin, åt laxmiddag och kände hur min solkyssta hud svedde litegrann. En ingivelse, en plötslig önskan om att känna regnet mot min hud fick mig att gå ut i ösregnet och ta en promenad runt huset. Håret, armarna, benen våta av friskt regn. Så himlen högt och majestätiskt precis över mitt huvud. Blixtrarna lyste upp den mörka himlen, som också blivit utsmyckad med en hel och klar regnbåge då solen lyste några stillsamma strålar. Ställde mig under ett tag och tittade på himlen, på ljusskenen. Mitt bland alla ljud, dofter och den våta marken kände jag mig på en och samma gång lugn och uppfylld av en känsla av kraft. Dundrandena och regnbågen kändes som mjuka, varma krafter som gick in i min kropp, in i mitt sinne. Regnet och blixtrarna må vara hårda och något kalla, men jag önskade när jag stod där att jag befann mig vid havet eller ute på de väldiga åkrarna för att bektrakta detta naturens skådespel i ett mer genuint sammanhang.

Jag älskar naturens krafter och jag kan längta enormt mycket efter att få känna naturen, vara ett med den, beröras av den, beträda den. Jag kan inte älska staden på det sättet som andra gör, för jag är helt enkelt inte född till att bo här, i betongens grå massor. Jag är född att se livfulla växter och djur varje dag, att få skit under naglarna och regn mot min bara hud oftare. Det var en vacker stund där jag stod, och efter en stund gick jag in igen. En blixt sken upp precis innan jag gick in genom dörren, och då jag kom upp i lägenheten tystnade knallarna.

Det handlar om att våga drömma storslagna drömmar och inte bara köra på det som är lagom alltid. För det finns inte plats för lagom längre, det har liksom spelat ut sin roll och jag tänker fortsätta att drömma, visionera, filosofera om vad framtiden kan ha att erbjuda. Det är så kort tid jag har på mig att uppfylla allt jag vill och varje sekund av icke-meningsfulla aktiviteter, eller snarare aktiviteter som inte är i flow med mitt sinne, är en bortkastad sekund.

Hoppas att natten medför ännu mer regn till all mark ute på slätterna, så att havren och veten och träden kan växa och få näring till sig.

Idag är en oslagbar dag!

Just say yes

Och jag vill aldrig sluta förundras över havet. Över himlen. Över solnedgången. Över allt levande omkring mig. Må aldrig mitt hjärta sluta söka, och må aldrig mitt sinne bli så inskränkt att jag inte förmår att se längre än näsan räcker. Må min nyfikenhet förbli likt ett barns genom hela livet, för jag jag sett många stela sinnen födas fram ur en snäv ram, ur ett tunnelseende och jag vill aldrig hamna där.

Miraklet med att finnas i denna värld slår mig ibland. Jag sluter ögonen, insuper varje hörselintryck, varje känsla i kroppen. Oftare och oftare vill jag sluta ögonen när bra saker inträffar. Som för att uppleva allt inom mig själv än mer, göra det jag hör och känner till mitt egna. Mina rikedomar börjar växa sakta men säkert. Och nya tankegångar vinner mark. Och makt. Det är en fin känsla. Att det förändras, det som tidigare kunde kännas omöjligt.

I helgen är jag ledig. Jag ska njuta av varje ledig sekund och av solen och världen och alla människor.

Nu. Nu. Nu, är allt som någonsin räknas.

Another summernight

Kvällens ledord: kick it!

Haft en aplång dag på jobbet med inventering, men är piggare än någonsin i sinnet. Allt, allt, allt, allt, allt handlar om att bestämma sig för att inte låta ytte händelser påverka det inre så fasligt mycket. Låta saker hända, på ytan.

Jag behöver ingenting mer just nu. Allt är precis som det ska vara.

71 dagar till take-off. Är jag i himlen redan?

Ja.

Bakelser och drömmar och sol och vackra människor. Varm känsla i magen. En att hålla fast vid, aldrig släppa taget om. Behålla sin del av den betraktade världen, såsom man själv väljer att se den. För att det är det enda som spelar någon roll, någonsin.

Att lyfta, lyfta, lyfta. Drömma framåt. Inte stanna i nu. Trots att nu är gudomligt i många fall.

A heart in love with beauty never grows old

Idag blev en oväntad ledig dag. Jag spenderade förmiddagen på Malmös muséer vid Slottsholmen. De stående utställningarna består bland annat av porträttmålningar av gamla kungar och drottningar, prinsar och prinsessor och en massa annat viktigt folk från 15-16-17-1800-talen. Jag har tidigare inte haft så mycket känsla för just de där porträtten, men idag när jag gick runt bland alla ansikten, kroppar som blivit avbildade mer eller mindre sanningsenligt blev alla människor som såg på mig från tavelramarna så oerhört mänskliga och verkliga. Med glans i ögonen, rosiga kinder, gigantiska frisyrer, strama kostymer och bakelser till klänningar såg de på mig från sig förevigade plats och det slog mig vilken kraft det finns i vetskapen om att vi alla har varit och är människor. En art här på jorden. Människor. Inget självklart. Men något som förenar oss när allt annat känns vobbligt och kaosartat i livet, när våld härskar, oenigheter och krig och ovilja att förstå varandras olikheter. Då träder det till synes simpla faktum, att vi alla är människor, in och i den kraften, i det faktumet, hoppas jag att alla murar någongång kan rivas, att alla vapen kan falla till marken och alla hjärtan öppnas istället för att slutas. För att vi alla, oavsett skillnader, i grund och botten är ett. Vi är ett. Du och jag och drottning Kristina. Och det som förenar oss i mänskligheten är alla de kval och glädjeämnen som genom tiderna varit desamma.

Det som också slog mig då jag sett en tillfällig utställning av någon karl som målat under 1960-talet, var hur kvinnokroppen ständigt varit utsatt för exponering. Konstnären hade på ett surrealistiskt vis målat främst kvinnokroppar i olika former. Med förvridna, abnorma, groteska kroppar, könsdelar som var smutsiga och håriga och bröst som tycktes svälla ut ur tavlorna. Med fågelhuvuden och hästhovar och grisklövar. Det äcklade mig och jag har sett så många liknande målningar där kvinnokroppen, den mest fulländade form som finns, blivit ihjälstucke av diverse konsttekniker. Det tilltalar mig inte alls och jag vet att det kanske är trångsynt av mig, men det finns verkligen ingenting som gör att jag tycker att det är bra konst.

Motsatsen till denna bombardering av kvinnan fann jag på kommendanthuset. Där var en utställning om modefotografier från 1960-70-80- och 90-talet. Och alla foton var så gränslöst stilfulla, sublima, eleganta, sofistikerade, kraftfulla. Alla dessa vackra kvinnor som i och för sig även här exponeras till fördel för klädernas tillrättakommanden, men så kommer också kvinnorna till sin rätt där de med sina fulländade kroppar, perfekta ansikten och tillrättalagda frisyrer bar upp modet som speglat en av vår tids största konstarter - klädsömnaden. Det berörde mig djupt att se alla dessa svart-vita fotografier, för de fångar något som aldrig nutidens modefotografer kan fånga med all sin teknik. De fångar något genuint och äkta och trots de ibland tillrättalagda poserna och frisyrerna så finns det mer värme i dessa bilder än nutidens retuscherade så kallade konstverk.

Det har varit en dag fylld av inspiration. Jag förundras återigen över konstens kraftfulla makt. Det talar till mig så starkt ibland. Jag satte mig även i museéts andaktsrum och betraktade takmålningen av Gud. En välvd halvcirkel. Också den ett starkt motiv om man tar sig tid att titta. Ordentligt.

Nu efter ett svettigt spinningpass är det dags för lite annan kultur - fotboll och öl!

Namasté

Och hundratusen röster skriker efter något mer

Idag skiner solen återigen över människorna, medan de fortfarande ligger och sover i sina mjuka sängar. Jag gick upp tidigt för att få lite skönt chill innan jobbet. Igårkväll smög sig lugnet åter in i min själ och till filmen I'm not there dök storslagna drömmar upp igen. Som om de latent legat innanför huden och väntat på att få visa sig. Jag inser att jag inte har råd att inte drömma, fantisera, glädjas. Livet är så otroligt kort. En liten stund på jorden har jag fått. Och jag har så mycket jag tycker om att göra, så många fina människor att ta hand om och inspireras av. De snäva perspektiven smyger sig på när jag tror att det inte finns några alternativ till stundens känsla. När jag tror att en känsla ska hålla i i en evighet, i ett helt liv. När jag inte kan urskilja blott en dålig dag, en skitdag, en låg dag, jämfört med ett lågt liv. Det finns inget sådant, de stora perspektiven segrar och jag dansar in i livet igen med Kent som ackompanjemang denna underbara morgon. Jag ska jobba, men det gör inget. Inget alls. Det finns värre saker att oroa sig för.

"Och varje gång du möter min blick
blir min värld en aning större
Varje gång du möter min blick
hör jag ditt hjärta ge mig blod..."

Perspektiv, stora

Det slår mig att det är minre än tre månader kvar tills jag lämnar Malmö för Bali, Nya Zeeland och Australien. Lika lång tid som det är kvar till resan, lika lång tid ska jag vara iväg. Det känns otroligt skönt att veta, för sommarjobbande är ju inte det mest givande man har varit med om alltid. Försöker se det som en liten paus i det vanliga, med allt vad det innebär med mindre tid till träning och nöjen. Hade en sleepover hos en vän i natt och åt raw-frukost med henne på hennes balkong. Mysigt. Idag är jag ledig, och imorgon likaså. Hann precis få in två maskiner tvätt nu när jag kom hem på morgonen. Får fixa lite ärenden på stan i väntan på att solen ska titta fram igen, för jag hade gärna spenderat till på Kallbadhuset idag. Det kanske blir så ändå, harmonin man upplever där är svår att finna någon annanstans. Sedan träning och bjuda en kär vän på raw-middag vid havet.

Livet är så bra egentligen. Så rikt på upplevelser, älskvärda människor. Jag är frisk och stark i min kropp. Jag har mat på bordet varje dag och jag känner mig så glad över att utbildningen är klar. Samtidigt skapar uppbrott denna melankoliska känsla hos mig. Förändring. Att välja om, välja rätt. Känslan av att inte riktigt hitta sammanhangen. Leta efter dem och bli lite stressad över att jag vill så mycket, kan så mycket, vill använda det jag kan och den jag är till kreativa ting. Och jag vet att den kraften inte kommer utifrån i form av en person eller en händelse, om jag inte själv är öppen för det och också själv anstränger mig för att plocka fram det jag vill använda. Det som är viktigt. Det som inte skaver utan som ger mig näring, ro, energi vid rätt tillfälle.

Så lätt att snäva in på för små perspektiv. Så lätt att tappa fotfästet och glömma varför jag, av alla, har fått så fina möjligheter till ett gott liv. Om inte jag vårdar mina intressen, min själ och mina krafter, vem ska då göra det?

Idag är en lätt dag i sinnet, trots allt. Jag fixar saker, styr upp. Tar mig tid. Ger mig tid. Ett andrum. Och då inser jag att de enda gränser som finns, är de jag själv gör upp i mitt huvud. De är snäva ibland, inristade i mitt sätt att tänka kring vissa saker. Och jag vet att den enda gränsmakaren och gränsförstöraren som finns är jag själv. Alltid denna dubbelhet. Som två små viljor som sitter på varsin axel och tävlar om vem som ska få mest uppmärksamhet. Så lätt att välja rätt, och så lätt att välja fel. Vid fel tillfälle. Men jag har inte tid längre att vänta på livet, på att dagarna jag lever ska kännas mer meningsfulla eller mer givande. Den krampaktiga kampen gör allt tvärtom meningslöst och tungt, så tungt. Väntan på livet skapar ångest och den är inte välkommen med sitt gift i mina friska vener.

Nu lever jag den här dagen utan den gnagande känslan av att allt skaver. Med ett ljust, friskt, lätt sinne öppnar jag dörren urt och möter den här världen jag lever i, min enda chans till att göra goda ting och uppleva fantastiska saker. Jag har tid idag till att göra vad jag vill, men jag har ingen tid till att vänta på att livet ska börja.

Nu.
Du.

Lätt, enkelt, bomull, ljust, glatt

Idag finns det så många vackra människor omkring mig. Och jag ser dem, jag ser dem verkligen. Jag känner dem med mitt hjärta. Försöker lyfta blicken, för en söndagsblues är trots allt bara en söndagsblues. Inget mer dramatiskt än så.

Namaste, min själ

85 grader, 18 grader, gränslösa grader

Värmen, glädjen som sprider sig, genomtränger allt.

Får obetydliga saker att sprängas och livfulla att blomstra.

Och jag älskar det livet som är i samklang med stunden. När inget skaver, gnetar, stretar. Det blir så oändligt jobbigt då, allting. Som en råtta som aldrig slutar, som en hackspett eller en spik och hammare. Metaforerna är även de oändliga men känslan densamma.

Därför lägger jag mig ikväll med ett leende på läpparna och en njutbar bok med ett vasst språk att hänföras av. Som inspiration till mitt eget skrivande och som en perfekt avslutning på en lyckad dag.

Jag önskar alla människor där ute frid.

Då. Tid.

Att välja vilka ord som hjärnan ska tänka. Vilka banor. Så lätt att hamna på gamla upptrampade stigar, men så dyker chansen upp, ett mellanrum, ett tillfälle att byta väg. Och då, ur någon kraft inifrån, är det lätt att välja något annat. För att det behövs nya tankar, nytt blod, nya val. De kända valen är trygga, även om de kan vara lågmälda och melankoliska. Men de nya är ovissa och bär på en frihet som inte går att uppnå genom något annat.

Fri i varje sekund. Och vissa dåtida preferenser är inte längre giltiga. Bara så.

Nu: Kallis, my sweet destiny of the day innan jobb!

Namasté

Ant it's flow. Så enkelt, så lätt, så sprudlande.

Önskar jag hade mer tid att formulera mig. Jag ska prioritera orden snart, i sommar, när de växer fram ur mina fingrar av all värme, alla människor, händelser. Men allt är precis som det ska vara. Och jag har fått solkysst hy och fräknar. Och imorgon ska jag börja dagen med tvätt och långpromenad, till följt av ett Kallbadhusbesök innan jobb och lägenhetvisning.

With grace in my heart, and flowers in my hair

Allt är fulländat

Resten av resan är nu bokad och betald. Point of no return är förvisso redan passerad, men känns än mer solid idag. Den här pausen innan resan får gå sin gilla gång. Dagar kommer och går. Vissa är bra, andra är mindre bra. Så som det är. Så som man måste vänja sig vid att det alltid kommer att vara. Att lära sig att betrakta tankarna som flyter förbi med mindre drama och mer axelryck, mer förgänglighet. För det är så det är.

Examen är tagen, Broloppet sprunget och 25-årsdagen har också den blivit en del av dåtiden. Ett par händelser under en viss tid har rätt att få mer uppmärksamhet, ge starkare avtryck, än andra. Det är därför det där talet om att greppa vissa saker vid fotknölarna och aldrig släppa taget är så extremt vitalt, när vissa saker omkring en känns dimmiga och ovissa. Dessa saker, händelser, personer får sin funktion i att betyda olika saker i olika sammanhang, men jämväl vara viktiga för en i det stora hela.

Att se dagarna som uppradade på en tråd och sedan plocka en efter en tills man närmar sig nästa verkligt stora pärla är ett effektivt sätt att avdramatisera allt som händer till något man ibland kan säga fuck it till.

Kokong

Den eviga pånyttfödelsen. Om och om igen. Tills det blir rätt.

Sol!

Böcker!

Resor!

En bro att med ben och vilja besegra

Greppa tag om nuet vid fotknölarna och aldrig släppa taget.

Låta den adrenalinlyckan, de tårarna vara det viktigaste av allt just då. Ingenting annat.

Låta livet hända, utan att släppa taget om det som är det innersta, det som ingen annan ser.

När jag springer på bron och har medvinden i ryggen, solen i ögonen, havet under mig, tusentals löpare omkring mig som jag springer förbi. När benen orkar, är starka, när lungorna och hjärtat är i flow med mig. När jag springer i mål och glädjen sköljer över mig. Då stannar tiden och allt är precis så perfekt som det ska vara. Allt är, och tankarna har skingrats. Kvar bara en känsla som är större än livet självt.

Det är en av de kristallklara stunderna som livet är gjort av. Som är det jag kommer att minnas. Som egentligen spelar någon roll.

Choklad

Stillness speaks loud as my heart's pounding softly.

Välkomnar med visst motstånd sådant som bara kan få andas när allt annat är tyst.

Och det är inte så märkvärdigt. Men det är en subtil liten immig känsla som sitter precis innanför huden. Svår att ta på, svår att bli av med, nödvändig för att få saker och ting att ske. För att följa den lilla känslan betyder att ta till vara på precis allt man någonsin varit och allt man någonsin kommer att vara.

Från en Hansson till en annan

Dagens löprunda är precis avslutad. 40 mm regn väntas under dagen i Skåne och jag kan intyga att vi nog är på god väg att fylla den kvoten. Helgens vackra väder var imorse som bortsköjt av de strida strömmarna av vatten. Som av en nåd fick människorna under sin lediga helg sol, värme, ljus. Jag själv ökade på Apotekets försäljning av aftersunlotion och Kallbadhusets frekvens av nakenhet på en och samam yta. Och idag är det måndag och det regnar. Det finns en djupt liggande existentiell betraktelse i det som bekräftar det som är en av de mest grunläggande villkoren för vår levnad - alltings förgänglighet. Under löprundan imorse fanns klottersanerare och sophämtare som hjälpte till att skölja undan helgens fester och sommaravtryck. Allting förändras. Jag mötte ett fåtal människor vid Västra hamnen. En mamma med klargul regnkappa stod vid trätrallarna med sin dotter i 3-årsåldern och lutade sig över vagnen, över sitt barn som pekade ut mot havet och bron. En annan hjuldriven människa sprang jag förbi vid Kallbadhuset; en 80-årig kvinna som av två män i 35-årsåldern rullades fram i sin rullstol, kanske på väg mot Kallbadhusets café för att ta sig en rykande kopp kaffe och en maffig morotskaka. En tredje människa som bars fram med hjälp av hjul var en 60-årig man som cyklade genom regnet från Kockums fritid i sakta gemak. Ingen stress trots regnets piskande droppar. Och min svett blandades med dropparna från himlen och sköljde undan det sista av helgens baksmälla från festen i lördags, som var perfekt. Människorna i mitt liv är perfekta och jag älskar dem innerligt.

/

Löprundan påminde mig om hur mycket jag saknar hästarna, att ta en uteritt i flera timmar bland stock och sten och äng och skog. Att ständigt ha lite skit under naglarna, att andas in hästdofterna i stallet, att vara en del av hästens kraft. Som jag ska köpa en häst när jag jobbat några år!

/

Igårkväll såg jag säsongens sista Babelavsnitt. Det handlade bl a om löpning och författare - hur många av vår tids mest erkända författare formar många av sina bästa formuleringar just under en löprunda. Torbjörn Flygt, Camilla Läckberg och Joyce Carol Oates var ett par exempel som framhöll löpningens förlösande effekter på skrivandet. Flygt menade att han inte kunde trigga igång skrivandet på något annat sätt än genom en löprunda. Haruki Murakami, som till och med skrivit en bok om just löpning och skrivande, var topnotch-exemplet på att löpning är något mer än bara kroppsaktiviteter via löparskor. Det händer något sanslöst kreativt med tankarna under löpningen, har jag märkt. Om jag stänger av musiken och bara lyssnar till mina egna tankar under milen, tar in omgivningen, känner in min puls, mina muskler som jobbar, så händer det något otroligt stimulerande och befriande med tankarna. Det är en häftig effekt av löpningen. Och det bekräftar bara än en gång för mig vikten av att hålla kvar vid det som jag själv anser är av betydelse och ge mycket lite energi åt det som inte är till för mig i det här livet.

/

Bob Hanssons projekt i att låta svenska folket skicka in kärleksdikter till Babelredaktionen avslutades; dikterna har bedömts av en jury och skulle av Bob himself läsas upp för kronprinsessan och Daniel innan bröllopet. På grund av monarkins hide-and-seek-regler nådde han aldrig ända in i slottet för att läsa upp den vinnande dikten, skrivan av Gösta Friberg. Hansson framhöll diktens essentiella betydelse som på ett ganska konkret vis återigen får oss att inse alltings förgänglighet. Raderna lyder som följer och får avsluta dagens betraktelser, innan jag sticker iväg till Orkanen för avslutningshögtid och Stockholm/Norrköping-resa.

din hand vilar
på min ärm
en beröring
som för ett ögonblick
upphäver
att vi en gång båda
är borta

Trycksvärta på mina fingrar

Och så blir jag inspirerad all over again. Över livet, över det stora i allt, över min plats här på jorden. Över allt det jag kan, det jag kan tillföra. Och mina ännu outforskade sfärer. Det gäller att finna sammanhang där allt detta kan passa in, kan få en chans att växa och bli ifrågasatt. Att inte släppa taget om den tanken, att inte låta allt som skulle kunna bli något av bara försvinna i intet.

Nu äntligen när uppsatsen är klar och mitt övriga skrivande inte längre har en plats i ett sammanhang är det dags att finna andra av dessa sammanhangen. Föd mina kreativa ådror med näring från allt det galna, det oväntade, det mystiska. Och ge mig möten som stimulerar till något annat, till det som är jag, där jag kan cå en chans att ge och ta av det som är betydande och givande för just mig.