En bro att med ben och vilja besegra

Greppa tag om nuet vid fotknölarna och aldrig släppa taget.

Låta den adrenalinlyckan, de tårarna vara det viktigaste av allt just då. Ingenting annat.

Låta livet hända, utan att släppa taget om det som är det innersta, det som ingen annan ser.

När jag springer på bron och har medvinden i ryggen, solen i ögonen, havet under mig, tusentals löpare omkring mig som jag springer förbi. När benen orkar, är starka, när lungorna och hjärtat är i flow med mig. När jag springer i mål och glädjen sköljer över mig. Då stannar tiden och allt är precis så perfekt som det ska vara. Allt är, och tankarna har skingrats. Kvar bara en känsla som är större än livet självt.

Det är en av de kristallklara stunderna som livet är gjort av. Som är det jag kommer att minnas. Som egentligen spelar någon roll.