Det stämmer bara inte.
Är det skyhöga krav? Allt blir bara lagom.
Eller är det gnag och skav för en anledning? För en badbomb som behöver sprängas? Ge mig anledning och låt mig vila i nu.
Den är så vacker idag, världen. Jorden. Min himmel är klarblå och min sol lyser på mig. Bländar mig.
Kent i högtalarna. Om allt det omöjliga och om diskbänksrealism. Alltid med mig.
Nej. Det kanske inte är så det behöver vara. Men om jag vill ha något annat än detta, vad är det då som krävs? Inom mig eller utanpå? Jag kan inte se det nu. Jag ser målet men inte vägen dit.
Ja. Det är så idag. Och jag lär mig sakta konsten att acceptera. Även det som inte vill bli accepterat. Då ser jag någon form av logik. Som jag kastar över bord.
Hej Lucia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar