I am the fire

En återkommande tanke är den om sammanhang. Att söka dem, att känna brist på dem, att vara i dem.

Och det är inte så konstigt egentligen. Men sökandet, bristen på dem tär ibland på min vilja, på min energi. Sträcker ut händer, omfamnar det som är mig kärt, viktigt och givande. Får sällan lika många händer tillbaka. Men jag tror att det är en del av allt - i det stora hela - att sökande i sig bringar en viss känsla av utarmning, utmattning.

När jag finner lugnet, infinner sig också en mycket stark känsla av befrielse och kreativitet. Den känslan drunkar ibland i mängden av göromål och sociala konventioner. Jag simmar för livet och når ytan precis när jag tror att jag tappat bort min livboj. Men den dyker alltid upp. Väntar på mig. Lyser, ger trygghet. Och ger hopp, mod. Lyfter min blick upp mot det som kallas himlen.

Jag påminns varje dag om dödligheten bland oss. På olika sätt. Det bräckliga. Jag skyr det inte, och jag gottar inte heller in mig i det. Men jag ser det, ser kropparna som förstörts och liven som gått i spillror. Den iakktagelsen gör mig fjäderlätt och blytung på samma gång - mitt ankare vet vart jag är på väg och låter fjädern flyga när det är tid. Tids nog.

Ikväll har jag tid. Den flyter omkring mig långsamt och stilla. Varmt och med en liten blinkning om att ta till vara på det där som tänktes vid den och den tidpunkten. Som kan förändra allt på nolltid. Och som kommer att förändra allt. Tids nog.

"I am the fire burning desperately
Release me.."