Möten mellan ruset

En dag av möten.

Ett frukostmöte med en gammal kursare som påminde mig om vikten av att hålla fast vid högskolekärleken och det man är bra på. Att utmana sina gränser och att se framåt, använda sin kunskap, kompetens i rätt läge.

En lunchdejt som påminde mig om att jag kommer att befinna mig på andra sidan jorden om mindre än en månad. Hon påminde mig även om godheten hos henne, om vänskapen oss emellan som är en mycket fin och delikat historia. Hon är en underbar människa. Så fantastiskt godhjärtad och ödmjuk och en mycket tillitsfull och trofast vän. Jag önskar att jag får ha henne med mig i hela mitt liv.

En eftermiddagsdejt i solsken på ett café på lilla torg med min älskade kusin som påminde mig om mina rötter, om det fina i att ha en barndom att minnas tillsammans. Om att vi har vuxit upp på olika håll med ändå haft en röd tråd som lett oss mot liknande mål. Utåt sett är vi olika, men vi tänker så lika och jag känner mig alltid hel när jag träffar henne. Inget behöver lindas om, inga historier eller tankar är för dumma eller för naiva att säga högt. Livet är livet med henne och jag älskar att hon finns vid min sida. Som en syster att uppleva livet med.

En dag fylld av meningsfulla möten. Av en helhet i själen och av att känna sig som en del av något, betydelsefull och bidragande till glädje och insikt, samtal om livet och om struntsaker.

En liten dag, som blir precis så stor som den förtjänar att bli om jag bara låter den bli det. Om jag har vett att se det jag har framför mig och närvaro nog att ta in allt jag hör och vara där med kropp och själ.

Tack, älskade människor för att ni får mig att vilja omfamna er tusen gånger om och vilja leva ända ut i fingerspetsarna i denna karusell som ibland är så ogreppbar att jag tappar siktet. Ni gör mig hel!

Genom eld

Idag är en dag där nåden pumpar genom min kropp. När jag vaknar utvilad och nöjd och inga tunga tankar når mig. Idag är livet vackert och det är musik och jag håller ut ut ut för jag vet att snart är tiden av jobb-för-endast-pengar över och paradiset ska välkomna mig. Jag är trött i själen av arbete som inte tillför särskilt mycket mer än prat, klädvikande och förvisso en resekassa.

Det må vara självupptaget och en aning narcissistiskt, men just nu älskar jag detta livet och jag vill inte ha det på något annat sätt. Nåd!

I am the fire

En återkommande tanke är den om sammanhang. Att söka dem, att känna brist på dem, att vara i dem.

Och det är inte så konstigt egentligen. Men sökandet, bristen på dem tär ibland på min vilja, på min energi. Sträcker ut händer, omfamnar det som är mig kärt, viktigt och givande. Får sällan lika många händer tillbaka. Men jag tror att det är en del av allt - i det stora hela - att sökande i sig bringar en viss känsla av utarmning, utmattning.

När jag finner lugnet, infinner sig också en mycket stark känsla av befrielse och kreativitet. Den känslan drunkar ibland i mängden av göromål och sociala konventioner. Jag simmar för livet och når ytan precis när jag tror att jag tappat bort min livboj. Men den dyker alltid upp. Väntar på mig. Lyser, ger trygghet. Och ger hopp, mod. Lyfter min blick upp mot det som kallas himlen.

Jag påminns varje dag om dödligheten bland oss. På olika sätt. Det bräckliga. Jag skyr det inte, och jag gottar inte heller in mig i det. Men jag ser det, ser kropparna som förstörts och liven som gått i spillror. Den iakktagelsen gör mig fjäderlätt och blytung på samma gång - mitt ankare vet vart jag är på väg och låter fjädern flyga när det är tid. Tids nog.

Ikväll har jag tid. Den flyter omkring mig långsamt och stilla. Varmt och med en liten blinkning om att ta till vara på det där som tänktes vid den och den tidpunkten. Som kan förändra allt på nolltid. Och som kommer att förändra allt. Tids nog.

"I am the fire burning desperately
Release me.."

47 dagar and counting

Det närmar sig take-off snabbare än jag förstår och det börjar bli verkligt för mig - ja, det vill säga så verkligt det nu kan bli - att jag om en sisådär 47 dagar ska åka iväg själv till en liten fantasiö på andra sidan jordklotet. Bokade hotell i London häromdagen pga. flygbyte och en rätt trist väntetid över en natt. Stora ryggan är inhandlad och planeringen börjar ta form i mitt huvud - vad jag vill göra, vad jag vill se, vad jag vill uppleva.

Men allt planerande är trots allt bara mentala bilder av eventuella scener som kommer att utspela sig. I själva verket har jag ingen som helst aning om vad som kommer att hända, vem jag kommer att möta, hur jag kommer att känna inför olika situationer.

Och jag älskar den känslan.

Ovissheten.

Det nya som är så långt borta från min vanliga värld som det bara kan bli.

Som en vän uttryckte det - det är obegränsad frihet inom ens ramar som ändå finns där. Vissa ramar kan sprängas, medan vissa grundpelare står kvar även i andra tidszoner. Grundpelarna som är jag. Min core, min själ, mitt ankare.

Överheltidsjobbet i butiken är snart slut för sommaren och flytten till nya fina lyan sker om tre veckor. Det händer saker. Äntligen. Jag älskar det!

Jag ska också börja fundera på mitt P3 planet-reportage som jag ska spela in på Bali. Vad fokusera på som min speciella vinkling? Kul att ha ett projekt att skapa när man är där. Göra avtryck. Ta chansen att visa mina upplevelser genom mina ögon.

Ikväll är det ett good old Malmöparty med tillhörande utgång som gäller. Det kommer bli onyktert och säkert en del skandaler och jag kommer vara bakfull imorgon - jag gillar't! ;)

No need to run or hide
It's a wonderful, wonderful life

Inception

Min kulturella upplevelser har varit något begränsade i sommar - av tidsbrist och faktiskt av en viss brist på människor att göra dem tillsammans med. Jag menar att jag behöver någon som drar i mig till teatrar och annat för att jag ska känna att det är roligt också, inte bara själv ge min hand till mina kulturella medlöpare.

En film jag sett i sommar som satte spår var Inception. Man kan tycka att den är en Hollywoodrulle av högklassig rang, med Leonardo di Caprio som första och största stjärna. Man man kanske också tycka att det är en bra story med hunkiga birollsinnehavare, spännande visuella effekter och en dramatisk point of no return. En fyra av femma på tipset med ett irriterande ovisst slut.

Men.

Man kan också se filmen som ett tecken i tiden på att saker och ting håller på att hända i och med människors medvetande. Precis som filmen A single man fokuserar Inception på den egentligen mest primära existentiella frågan av dem alla - hur kan vi veta vad som är verkliget och vad som inte är det? Svaret är enkelt för den som läst en och annan bok - det kan vi inte. Världen existerar av lika många verkligheter som det finns antal människor här på vår planet. Av den anledningen är det mer eller mindre aldrig intressant att tala om en så kallad sanning, verklighet eller en realitet - för precis som med drömmar, existerar endast verkligheten i våra egna sinnen och i våra egna upplevelser. Det jag upplever som verklighet kan ingen annan uppleva på ett likadant sätt. Vi har vårt språk att använda oss av för att beskriva den så kallade verkliga värld utanför våra huvuden, men språket sätter ju, som var och en som också läst en bok om spåkvetenskap eller två, oerhört stränga gränser och ramar för hur vi kan tänka och hur vi kan beskriva. En bokstav är en bokstav är en bokstav och svart på vitt är ibland bara just trycksvärta på en A4.

Både Inception och A single man fokuserar också på det oerhört svåra i att leva i nuet - det som många kanske kallar trivialt new-age, medan andra som upplevt kraften i nuet bara kan önska att de som inte nått ett högre medvetande ännu snart inser det stora i det lilla. Den här sommaren har jag i mitt sinne överlevt långa dagar genom att fokusera på mantran. Att tänka att också denna stund kommer att passera. Liksom nästa. Och därför finns ingen mening i att alltid ligga steget före i tanken, att alltid vilja planera för en dag till framåt, alltid oroa sig för framtiden. Den kommer tids nog. Och den är alltid precis så perfekt som man skapar den i sitt sinne. Genom att se flowet i gatukorsningar, genom människor man ser på stan eller genom andra tecken i naturen, ser jag min värld. Min verklighet. Och den är precis lika skimrande och glasklar och perfekt som huvusrollsinnehavarens i A single man. Han lever så att han går sönder. Och Leonardo drömmer fram sin perfekta värld genom simultana världar. Det är ett precis lika värdigt sätt att leva sitt liv på. För vem kan döma ens fantasier och drömmar? Och hur har vi råd att inte drömma?

Allt är alltid bättre än du tror

Att leva med och i sina passioner borde egentligen vara en självklarhet för varje levande människa. Att följa sina instinkter, att bryta sig loss från de tunga mentala bojor som hindrar en från att leva fullt ut. Ett värdigt liv. I linje med sina drömmar. Sina visioner. Sina talanger. Sina passioner. Sina lustfyllda gränslösa glädjerop och gåshudar.

Det finns stunder i mitt liv då allt är perfekt. När jag inte önskar mig någonting annat än just det som är inom mig just nu, framför mina ögon. Då står tiden stilla ett tag och jag tar in varje doft, varje ljud. I dessa stunder tänker jag att jag skulle kunna dö nu, och allt vore ändå perfekt för då lever jag så intensivt att det nästan gör ont. Alla stunder i livet kan inte alltid vara såhär perfekta, då världen omsluter sig kring mig och jag blir varm, känner hela jordens värme och helheten öppnar sig. Alltet och det stora, det förbannat stora i att leva blir så tydligt för mig och jag känner mig i dessa stunder aldrig ensam, trots att jag ofta just är ensam i den stillhet det ibland krävs för att jag ska förnimma jordens gudomliga väsen. Nej, alla stunder kan inte alltid vara sådana.

Men - och det är ett viktigt men - man är skyldig sig själv och andra att sträva efter att leva ett så levande liv som möjligt. Att verkligen försöka följa de där ingivelserna, de där infallen. Låta livet komma till en och se allt det magiska som händer mitt framför ens ögon. I. Varje. Stund. Det är man skyldig sitt hjärta och sin själ.

Idag på en strand någonstans var ett sådant där infall omöjligt att hindra, eftersom det helt enkelt var så det var menat idag. Min tillit till livet, till andra människor och min tro på livets högre syften gör att jag har slutat att bekymra mig så mycket för småsaker. Det finns inte tid att lägga energi på sådana petitesser som begränsar ens liv, ens passioner, ens ingivelser. Jag vet att livet är så mycket större än så och att livet vill mig så väl, att det inte finns någon anledning att börja ångra saker eller grubbla över varför så, varför då.

Jag bakar bröd. Lyssnar på hög musik. Känner benen slappna av efter joggingrundan. Och jag har inget mer jag önskar mig här och nu. Jag har allt jag behöver. Och jag älskar detta livet, detta fantastiska, gudomliga liv som jag är välsingad att få leva. Jag har fått en sådan stor rikedom i mitt liv och idag är jag så oerhört tacksam över att ha fått den här chansen. Att just jag har fått ett sådant fulländat liv.

Och oavsett vad som händer i framtiden, så är allt jag är och allt jag har att ge bara ren och lidelsefull kärlek. Till allt. Till människorna. Till jorden. Och jag hoppas att jag aldrig ska bli begränsad i mitt huvud i att följa de där instinkterna, de där passionerna och de där drömmarna som är livet. Att min fantasti aldrig ska sina och att min nyfikenhet aldrig stillas. Min hunger efter fler och fler stunder av perfektion är mitt högre syfte i detta liv. Kärlek och hunger är allt som behöver finnas.