Perspektiv, stora

Det slår mig att det är minre än tre månader kvar tills jag lämnar Malmö för Bali, Nya Zeeland och Australien. Lika lång tid som det är kvar till resan, lika lång tid ska jag vara iväg. Det känns otroligt skönt att veta, för sommarjobbande är ju inte det mest givande man har varit med om alltid. Försöker se det som en liten paus i det vanliga, med allt vad det innebär med mindre tid till träning och nöjen. Hade en sleepover hos en vän i natt och åt raw-frukost med henne på hennes balkong. Mysigt. Idag är jag ledig, och imorgon likaså. Hann precis få in två maskiner tvätt nu när jag kom hem på morgonen. Får fixa lite ärenden på stan i väntan på att solen ska titta fram igen, för jag hade gärna spenderat till på Kallbadhuset idag. Det kanske blir så ändå, harmonin man upplever där är svår att finna någon annanstans. Sedan träning och bjuda en kär vän på raw-middag vid havet.

Livet är så bra egentligen. Så rikt på upplevelser, älskvärda människor. Jag är frisk och stark i min kropp. Jag har mat på bordet varje dag och jag känner mig så glad över att utbildningen är klar. Samtidigt skapar uppbrott denna melankoliska känsla hos mig. Förändring. Att välja om, välja rätt. Känslan av att inte riktigt hitta sammanhangen. Leta efter dem och bli lite stressad över att jag vill så mycket, kan så mycket, vill använda det jag kan och den jag är till kreativa ting. Och jag vet att den kraften inte kommer utifrån i form av en person eller en händelse, om jag inte själv är öppen för det och också själv anstränger mig för att plocka fram det jag vill använda. Det som är viktigt. Det som inte skaver utan som ger mig näring, ro, energi vid rätt tillfälle.

Så lätt att snäva in på för små perspektiv. Så lätt att tappa fotfästet och glömma varför jag, av alla, har fått så fina möjligheter till ett gott liv. Om inte jag vårdar mina intressen, min själ och mina krafter, vem ska då göra det?

Idag är en lätt dag i sinnet, trots allt. Jag fixar saker, styr upp. Tar mig tid. Ger mig tid. Ett andrum. Och då inser jag att de enda gränser som finns, är de jag själv gör upp i mitt huvud. De är snäva ibland, inristade i mitt sätt att tänka kring vissa saker. Och jag vet att den enda gränsmakaren och gränsförstöraren som finns är jag själv. Alltid denna dubbelhet. Som två små viljor som sitter på varsin axel och tävlar om vem som ska få mest uppmärksamhet. Så lätt att välja rätt, och så lätt att välja fel. Vid fel tillfälle. Men jag har inte tid längre att vänta på livet, på att dagarna jag lever ska kännas mer meningsfulla eller mer givande. Den krampaktiga kampen gör allt tvärtom meningslöst och tungt, så tungt. Väntan på livet skapar ångest och den är inte välkommen med sitt gift i mina friska vener.

Nu lever jag den här dagen utan den gnagande känslan av att allt skaver. Med ett ljust, friskt, lätt sinne öppnar jag dörren urt och möter den här världen jag lever i, min enda chans till att göra goda ting och uppleva fantastiska saker. Jag har tid idag till att göra vad jag vill, men jag har ingen tid till att vänta på att livet ska börja.

Nu.
Du.

Lätt, enkelt, bomull, ljust, glatt

Idag finns det så många vackra människor omkring mig. Och jag ser dem, jag ser dem verkligen. Jag känner dem med mitt hjärta. Försöker lyfta blicken, för en söndagsblues är trots allt bara en söndagsblues. Inget mer dramatiskt än så.

Namaste, min själ

85 grader, 18 grader, gränslösa grader

Värmen, glädjen som sprider sig, genomtränger allt.

Får obetydliga saker att sprängas och livfulla att blomstra.

Och jag älskar det livet som är i samklang med stunden. När inget skaver, gnetar, stretar. Det blir så oändligt jobbigt då, allting. Som en råtta som aldrig slutar, som en hackspett eller en spik och hammare. Metaforerna är även de oändliga men känslan densamma.

Därför lägger jag mig ikväll med ett leende på läpparna och en njutbar bok med ett vasst språk att hänföras av. Som inspiration till mitt eget skrivande och som en perfekt avslutning på en lyckad dag.

Jag önskar alla människor där ute frid.

Då. Tid.

Att välja vilka ord som hjärnan ska tänka. Vilka banor. Så lätt att hamna på gamla upptrampade stigar, men så dyker chansen upp, ett mellanrum, ett tillfälle att byta väg. Och då, ur någon kraft inifrån, är det lätt att välja något annat. För att det behövs nya tankar, nytt blod, nya val. De kända valen är trygga, även om de kan vara lågmälda och melankoliska. Men de nya är ovissa och bär på en frihet som inte går att uppnå genom något annat.

Fri i varje sekund. Och vissa dåtida preferenser är inte längre giltiga. Bara så.

Nu: Kallis, my sweet destiny of the day innan jobb!

Namasté

Ant it's flow. Så enkelt, så lätt, så sprudlande.

Önskar jag hade mer tid att formulera mig. Jag ska prioritera orden snart, i sommar, när de växer fram ur mina fingrar av all värme, alla människor, händelser. Men allt är precis som det ska vara. Och jag har fått solkysst hy och fräknar. Och imorgon ska jag börja dagen med tvätt och långpromenad, till följt av ett Kallbadhusbesök innan jobb och lägenhetvisning.

With grace in my heart, and flowers in my hair

Allt är fulländat

Resten av resan är nu bokad och betald. Point of no return är förvisso redan passerad, men känns än mer solid idag. Den här pausen innan resan får gå sin gilla gång. Dagar kommer och går. Vissa är bra, andra är mindre bra. Så som det är. Så som man måste vänja sig vid att det alltid kommer att vara. Att lära sig att betrakta tankarna som flyter förbi med mindre drama och mer axelryck, mer förgänglighet. För det är så det är.

Examen är tagen, Broloppet sprunget och 25-årsdagen har också den blivit en del av dåtiden. Ett par händelser under en viss tid har rätt att få mer uppmärksamhet, ge starkare avtryck, än andra. Det är därför det där talet om att greppa vissa saker vid fotknölarna och aldrig släppa taget är så extremt vitalt, när vissa saker omkring en känns dimmiga och ovissa. Dessa saker, händelser, personer får sin funktion i att betyda olika saker i olika sammanhang, men jämväl vara viktiga för en i det stora hela.

Att se dagarna som uppradade på en tråd och sedan plocka en efter en tills man närmar sig nästa verkligt stora pärla är ett effektivt sätt att avdramatisera allt som händer till något man ibland kan säga fuck it till.

Kokong

Den eviga pånyttfödelsen. Om och om igen. Tills det blir rätt.

Sol!

Böcker!

Resor!

En bro att med ben och vilja besegra

Greppa tag om nuet vid fotknölarna och aldrig släppa taget.

Låta den adrenalinlyckan, de tårarna vara det viktigaste av allt just då. Ingenting annat.

Låta livet hända, utan att släppa taget om det som är det innersta, det som ingen annan ser.

När jag springer på bron och har medvinden i ryggen, solen i ögonen, havet under mig, tusentals löpare omkring mig som jag springer förbi. När benen orkar, är starka, när lungorna och hjärtat är i flow med mig. När jag springer i mål och glädjen sköljer över mig. Då stannar tiden och allt är precis så perfekt som det ska vara. Allt är, och tankarna har skingrats. Kvar bara en känsla som är större än livet självt.

Det är en av de kristallklara stunderna som livet är gjort av. Som är det jag kommer att minnas. Som egentligen spelar någon roll.

Choklad

Stillness speaks loud as my heart's pounding softly.

Välkomnar med visst motstånd sådant som bara kan få andas när allt annat är tyst.

Och det är inte så märkvärdigt. Men det är en subtil liten immig känsla som sitter precis innanför huden. Svår att ta på, svår att bli av med, nödvändig för att få saker och ting att ske. För att följa den lilla känslan betyder att ta till vara på precis allt man någonsin varit och allt man någonsin kommer att vara.

Från en Hansson till en annan

Dagens löprunda är precis avslutad. 40 mm regn väntas under dagen i Skåne och jag kan intyga att vi nog är på god väg att fylla den kvoten. Helgens vackra väder var imorse som bortsköjt av de strida strömmarna av vatten. Som av en nåd fick människorna under sin lediga helg sol, värme, ljus. Jag själv ökade på Apotekets försäljning av aftersunlotion och Kallbadhusets frekvens av nakenhet på en och samam yta. Och idag är det måndag och det regnar. Det finns en djupt liggande existentiell betraktelse i det som bekräftar det som är en av de mest grunläggande villkoren för vår levnad - alltings förgänglighet. Under löprundan imorse fanns klottersanerare och sophämtare som hjälpte till att skölja undan helgens fester och sommaravtryck. Allting förändras. Jag mötte ett fåtal människor vid Västra hamnen. En mamma med klargul regnkappa stod vid trätrallarna med sin dotter i 3-årsåldern och lutade sig över vagnen, över sitt barn som pekade ut mot havet och bron. En annan hjuldriven människa sprang jag förbi vid Kallbadhuset; en 80-årig kvinna som av två män i 35-årsåldern rullades fram i sin rullstol, kanske på väg mot Kallbadhusets café för att ta sig en rykande kopp kaffe och en maffig morotskaka. En tredje människa som bars fram med hjälp av hjul var en 60-årig man som cyklade genom regnet från Kockums fritid i sakta gemak. Ingen stress trots regnets piskande droppar. Och min svett blandades med dropparna från himlen och sköljde undan det sista av helgens baksmälla från festen i lördags, som var perfekt. Människorna i mitt liv är perfekta och jag älskar dem innerligt.

/

Löprundan påminde mig om hur mycket jag saknar hästarna, att ta en uteritt i flera timmar bland stock och sten och äng och skog. Att ständigt ha lite skit under naglarna, att andas in hästdofterna i stallet, att vara en del av hästens kraft. Som jag ska köpa en häst när jag jobbat några år!

/

Igårkväll såg jag säsongens sista Babelavsnitt. Det handlade bl a om löpning och författare - hur många av vår tids mest erkända författare formar många av sina bästa formuleringar just under en löprunda. Torbjörn Flygt, Camilla Läckberg och Joyce Carol Oates var ett par exempel som framhöll löpningens förlösande effekter på skrivandet. Flygt menade att han inte kunde trigga igång skrivandet på något annat sätt än genom en löprunda. Haruki Murakami, som till och med skrivit en bok om just löpning och skrivande, var topnotch-exemplet på att löpning är något mer än bara kroppsaktiviteter via löparskor. Det händer något sanslöst kreativt med tankarna under löpningen, har jag märkt. Om jag stänger av musiken och bara lyssnar till mina egna tankar under milen, tar in omgivningen, känner in min puls, mina muskler som jobbar, så händer det något otroligt stimulerande och befriande med tankarna. Det är en häftig effekt av löpningen. Och det bekräftar bara än en gång för mig vikten av att hålla kvar vid det som jag själv anser är av betydelse och ge mycket lite energi åt det som inte är till för mig i det här livet.

/

Bob Hanssons projekt i att låta svenska folket skicka in kärleksdikter till Babelredaktionen avslutades; dikterna har bedömts av en jury och skulle av Bob himself läsas upp för kronprinsessan och Daniel innan bröllopet. På grund av monarkins hide-and-seek-regler nådde han aldrig ända in i slottet för att läsa upp den vinnande dikten, skrivan av Gösta Friberg. Hansson framhöll diktens essentiella betydelse som på ett ganska konkret vis återigen får oss att inse alltings förgänglighet. Raderna lyder som följer och får avsluta dagens betraktelser, innan jag sticker iväg till Orkanen för avslutningshögtid och Stockholm/Norrköping-resa.

din hand vilar
på min ärm
en beröring
som för ett ögonblick
upphäver
att vi en gång båda
är borta

Trycksvärta på mina fingrar

Och så blir jag inspirerad all over again. Över livet, över det stora i allt, över min plats här på jorden. Över allt det jag kan, det jag kan tillföra. Och mina ännu outforskade sfärer. Det gäller att finna sammanhang där allt detta kan passa in, kan få en chans att växa och bli ifrågasatt. Att inte släppa taget om den tanken, att inte låta allt som skulle kunna bli något av bara försvinna i intet.

Nu äntligen när uppsatsen är klar och mitt övriga skrivande inte längre har en plats i ett sammanhang är det dags att finna andra av dessa sammanhangen. Föd mina kreativa ådror med näring från allt det galna, det oväntade, det mystiska. Och ge mig möten som stimulerar till något annat, till det som är jag, där jag kan cå en chans att ge och ta av det som är betydande och givande för just mig.

Mobypepp

"Extreme ways I know will part the colors of my sea.."