Till min vän, min älskade C

Ett par glas vin ute med en god fin människa som jag älskar. En onsdagskväll som inte är mer spektakulär än så, men som värmer mig. Min härliga vän. Som vi skrattar, gråter, hoppar genom livet. Dåliga dagar och bra dagar och alldeles vanliga dagar.

"Livet är inte de dagar som passerar, utan de dagar du minns" är en ganska klichéartad mening som just nu återkommer i en viss reklam på TV för ett resebolag. Och precis så är det. Jag har dagar med dig som är alldeles vanliga och till synes oäventyrliga med film och mat och en tidig hemgång för tidigt sänggående. Och jag har dagar och kvällar med dig som jag aldrig kommer glömma i främmande land och i allt för känt land.

Men varje dag med dig som vän i mitt liv är ett äventyr på något vis och jag hoppas att du alltid vill vara en del i mitt liv. Äventyra med mig, ha vanliga dagar med mig, ha pissiga dagar med mig och ha strålande dagar med mig. Ibland tycker vi olika och då argumenterar vi lite, känner lite, funderar lite. Ibland tycker vi alldeles lika och då sammanstrålar vi till en sjukt bra, kreativ, rolig, varm enhet. Det är de stunderna jag minns och det är de stunderna jag alltid kommer att kämpa för att få uppleva med dig och med alla andra ovärderliga vänner i mitt liv.

Jag älskar dig"

Jaha..

Och en reseblues är inget mer än en reseblues.

Bara så. Och jag stångar mig fram och hänger envist kvar vid tron.

Kraft

Och en enorm kraft uppkommer i mig. Från acceptans och från lugn kommer den starkaste av stormar. Av inspiration. Av insikt och mod och jävlaranamma.

Det är att ifrågasätta invanda mönster. Av samhällets normer och regler, av ens egna invanda tankemönster. Att inse att livet har en större mening än såhär, som jag måste söka upp och vårda och ge hela min själ åt.

Det är jobbigt. För det är att inse att det krävs en jävla ansträngning för att kunna nå dit. Men det är det enda valet jag har att göra och det finns inga andra vägar.

Så ta min hand och låt mig aldrig tvivla igen på att livet inte har en mening. Det gäller bara att låta blodet pumpa och drömmarna skjutsa mig rätt.

Ta min hand och jag lovar att jag ska aldrig släppa taget, om mina vänner Mod och Kärlek.

Be here now

Ankare.

Så låt kedjan löpa långt bort, men tappa mig aldrig i fästet. Låt mig veta vart grunden är.

Välkomna.

Längtar till Småland. Men vet att allt allt allt är nu nu nu.

Mot en helt ny dag

Det stämmer bara inte.

Är det skyhöga krav? Allt blir bara lagom.

Eller är det gnag och skav för en anledning? För en badbomb som behöver sprängas? Ge mig anledning och låt mig vila i nu.

Den är så vacker idag, världen. Jorden. Min himmel är klarblå och min sol lyser på mig. Bländar mig.

Kent i högtalarna. Om allt det omöjliga och om diskbänksrealism. Alltid med mig.

Nej. Det kanske inte är så det behöver vara. Men om jag vill ha något annat än detta, vad är det då som krävs? Inom mig eller utanpå? Jag kan inte se det nu. Jag ser målet men inte vägen dit.

Ja. Det är så idag. Och jag lär mig sakta konsten att acceptera. Även det som inte vill bli accepterat. Då ser jag någon form av logik. Som jag kastar över bord.

Hej Lucia.

Minus mot minus

Malmö är inte rätt just nu.

Det är inget flow, jag saknar energin. Ser bara trötta, sura busschaufförer och min kropp säger nej nej nej.

Men.

Något annat är rätt. Nu. Och här. Där. Med dig.

Home

Landade på Kastrups flygplats igår eftermiddag vid fyratiden efter diverse förseningar på vägen. När flyget seglade in över Köpenhamn slogs jag över hur otroligt vackert det är med snölandskap och vinter vinter vinter. Jag har sett så mycket natur sista månaderna som tagit andan ur mig, och denna syn var verkligen en av dem.

Snön yr utanför fönstret. 12 timmars sömn och jag känner mig fortfarande oändligt trött.

Idag: vila. Och glögg!