Fri heter du

Kära text,
nu är jag här igen. Som man brukar säga; det var ett tag sen. I tanken har jag skrivit hyllmeter av dig. Svart på vitt, befriande och uttömmande på alla sätt. Men tiden har inte funnits i min ägo. Den har runnit mig ur händerna. Jag ska snart ta kommando över den igen. Och över orden.

Praktiska ting äro lösta till det bästa. En flytt till en ny lägenhet. En överlämning av nycklar. En väska att stå på ett välkänt golv. Min bror lagar middag när man minst anar det och är trevlig att ha närmre än förr. Han är rötter och jag är hemlös. Det är en fin kombination.

Dessa praktiska ting som styrts upp är, när de väl befinner sig i dåtid, dock bara små passager i mitt minne. Som händelser som ägt rum men inte har någon större kraft i det stora hela. När det väl kommer till sen kväll och jag lägger mig för att blunda, somna, sova, har den senaste veckan stora, underliga drömmar kommit till mitt medvetande. Drömmar om hur människor försvinner, mördas, hur jag blir jagad och ramlar över stup. Krampar i iskallt vatten och hjärtan som stannar.

Allt. Allt. Allt är en del av processen det innebär att ha en stor resa framför sig. Som inte liknar något som inträffat tidigare i mitt liv. Ibland har jag gråtit lyckotårar. När allt flowar på i en helt vanlig vardag. När jag jobbat mig trött och när jag socialiserat mig in i den sista långa natten. Då blir jag ibland lite sentimental och rörd över livet. Över att det finns sådana fantastiska saker som frihet. Som mod. Som hopp. Som vackra människor. Då lyssnar jag på sånger om sommar, om kärlek, om frihet. Tårar i smyg, tårar oväntat på öppen gata dolda av solglasögon.

En tid fanns det inte något stort kvar i livet. Allt kändes genomskådat och redan gjort och blasé. Då var varje moment under dagen en kamp mot tankemonstren och en kamp för att vinna närvaron tillbaka. För att finna mening och "det stora i det lilla" som bara kändes krystat och som pluspol mot pluspol.

Den närvaro jag talar om har svårt att leva i rutinens och understimulansens skugga. Det finns inget som är så mördande för kreativiteten och glädjen som att trampa på allt för välkända trottoarer allt för länge. Som jag har känt den! Rutinen. Ledan. Understimulansen. Som krampar fast, som ibland gör det svårt att lyfta blicken och se att det finns så mycket mer. När jag stiger ur skuggan finns ingen gräns för vad som är möjligt. Och där skuggan tidigare fanns, finns nu ett sällsamt lugn tillsammans med ett jävlaranamma som jag vet hela tiden funnits där.

Allt jag gjort. Allt jag ska göra. Allt som redan finns här framför mina ögon, i min kropp.
Allt är
fullständigt,
fulländat,
helt, rent, klart.
Någon skulle kanske kalla det perfektion.

Men ge mig min sol och mina vridna klocktimmar så ska jag skriva under på att allt är perfekt.

Jag vill skriva om det jag är med om på andra sidan jorden. Jag kommer att ägna denna sida åt detta. Ett av mina mål med själva resan är att få kreativa impulser att kunna skriva utifrån mina direkta upplevelser. Att använda orden som bara kan formuleras där och då. För det är så texten lever sitt liv. Den kan bara formges vid vissa stunder, med vissa komponenter som stöttar en. Och jag har känt den inspirationen under mina måna löparrundor, under mina yogaklasser och under mina tysta kvällar i ensamhet.

Jag har haft så många fina möten de sista veckorna med människor som jag förundras över. Blir inspirerad av, känner sympati för. Det finns så många livfulla, skrattande, magnifika människor där ute. Jag lever för dessa möten!

Och jag lever för orden. Mina egna och andras. Älskade text, jag är din när som helst.