Att leva med och i sina passioner borde egentligen vara en självklarhet för varje levande människa. Att följa sina instinkter, att bryta sig loss från de tunga mentala bojor som hindrar en från att leva fullt ut. Ett värdigt liv. I linje med sina drömmar. Sina visioner. Sina talanger. Sina passioner. Sina lustfyllda gränslösa glädjerop och gåshudar.
Det finns stunder i mitt liv då allt är perfekt. När jag inte önskar mig någonting annat än just det som är inom mig just nu, framför mina ögon. Då står tiden stilla ett tag och jag tar in varje doft, varje ljud. I dessa stunder tänker jag att jag skulle kunna dö nu, och allt vore ändå perfekt för då lever jag så intensivt att det nästan gör ont. Alla stunder i livet kan inte alltid vara såhär perfekta, då världen omsluter sig kring mig och jag blir varm, känner hela jordens värme och helheten öppnar sig. Alltet och det stora, det förbannat stora i att leva blir så tydligt för mig och jag känner mig i dessa stunder aldrig ensam, trots att jag ofta just är ensam i den stillhet det ibland krävs för att jag ska förnimma jordens gudomliga väsen. Nej, alla stunder kan inte alltid vara sådana.
Men - och det är ett viktigt men - man är skyldig sig själv och andra att sträva efter att leva ett så levande liv som möjligt. Att verkligen försöka följa de där ingivelserna, de där infallen. Låta livet komma till en och se allt det magiska som händer mitt framför ens ögon. I. Varje. Stund. Det är man skyldig sitt hjärta och sin själ.
Idag på en strand någonstans var ett sådant där infall omöjligt att hindra, eftersom det helt enkelt var så det var menat idag. Min tillit till livet, till andra människor och min tro på livets högre syften gör att jag har slutat att bekymra mig så mycket för småsaker. Det finns inte tid att lägga energi på sådana petitesser som begränsar ens liv, ens passioner, ens ingivelser. Jag vet att livet är så mycket större än så och att livet vill mig så väl, att det inte finns någon anledning att börja ångra saker eller grubbla över varför så, varför då.
Jag bakar bröd. Lyssnar på hög musik. Känner benen slappna av efter joggingrundan. Och jag har inget mer jag önskar mig här och nu. Jag har allt jag behöver. Och jag älskar detta livet, detta fantastiska, gudomliga liv som jag är välsingad att få leva. Jag har fått en sådan stor rikedom i mitt liv och idag är jag så oerhört tacksam över att ha fått den här chansen. Att just jag har fått ett sådant fulländat liv.
Och oavsett vad som händer i framtiden, så är allt jag är och allt jag har att ge bara ren och lidelsefull kärlek. Till allt. Till människorna. Till jorden. Och jag hoppas att jag aldrig ska bli begränsad i mitt huvud i att följa de där instinkterna, de där passionerna och de där drömmarna som är livet. Att min fantasti aldrig ska sina och att min nyfikenhet aldrig stillas. Min hunger efter fler och fler stunder av perfektion är mitt högre syfte i detta liv. Kärlek och hunger är allt som behöver finnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar