Memento mori

Att komma ihåg vad som är det viktigaste i livet och hålla fast vid det i arje ögonblick. Att vara en god människa och medmänniska. Att inte hysa dåliga tankar om sig själv eller om andra. Att veta att livet inte är för evigt. Att se möjligheter och det som finns framför en istället för det som skaver. Att inte ta något för givet.

Ska(r)v

Det talas om acceptans, om nuet och om vardag. Att det är livet. Jag vägrar att tro på det. Att den känslan som finns dagligen är Livet. Det. Isåfall har Gud missat något i mitt fall, för det kan inte vara rätt ställt. Få skulle finna sig i det. Det finns de som talar om att alla har en plats i universum, att det gäller att finna den. Jag är fel ute, igen. Någon vill testa vad jag går för. Var är överraskningarna, jämfotahoppen och de hejdlösa skratten? Det slås inga volter. Allt så allvarligt. Så fyllt av tvivel och tungsinta tankar. Var kommer de ifrån och varför hittar de inte ut? Och varför hittar jag inte in? Handlar det bara om att jobbet inte är rätt, och att om man hamnar på ens rätta ställe så ordnar sig resten också? Kanske är det så. Men; förra och förrförra arbetet var också en pärs att ta sig igenom. Så vad är det som skaver så förbannat? Varför faller inte allt bara på plats någon gång? Folk kan inte gå runt och känna sig som marjonettdockor hela dagarna. Jag vägrar tro det. Jag bara vägrar.

Metamphetamine Blues

"Rollin, gotta keep on rollin Rollin, gotta keep on rollin I don't wanna leave this heaven so soon.."

Passing bird

Dagar senare och jag läser. Det är både spännande och löjeväckande på en och samma gång. Alla dessa tankar och känslor som passerat i min kropp. De tar aldrig slut. Det enda som är konstant är förändringen. Alltid dessa perspektiv, inåtvända tankar. Sällan detta öppna bröst. Varför så rädd för livet? Varför så bråttom? I en annan tid andra problem. Som om "bara" vore ett mål. Det ÄR alltid något, för att livet ÄR alltid. Knyckla sig igenom, stånga sig blodig, trägen vinner. Men högt däruppe molnen. Månen. Den klara luften. Sinnenas explosion. Man kan drömma om nirvana och inferno men livet är en cykeltur på väg till jobbet klockan 06.50 en tisdag morgon. Drömmar och visioner - visa er! Kom fram. Här är jag. Jag är inte rädd längre. Pulsera i min kropp likt en vårflod den första maj. Jag vill ha er i mina ådror nu. Ni fattas mig. Jag behöver er värme och glädje, er spontanitet och trygghet. Ni är min himmel och min jord och allt däremellan. Gör mig lugn. Sometimes the blues is just a passing bird.

"Som barn är man alltid diktare

Sen blir man avvand, i de flesta fall", säger Stig Dagerman.

Kanske är det just så människan fungerar. Hon ser världen med öppna och klara ögon som liten, tar in den med alla sina sinnen och uppfylls av dess nyhetsbehag. Som stor blir hon istället en produkt av sin samtid, av sina plikter och rutiner. Som att slussas mellan jobbet och hemmet i en till synes evig ström. Morgondimmorna täcker Österlenfältens harvade åkrar och resan hem är en kamp mot sömnen och eftertanken. Inte konstigt att många förlorar sin inre diktare. Hur göra för att bevara, för att inte bli slav under solens upp- och nergång?

En älskad, musik och skratt.

Springer, springer, springer

Tid igen för ännu ett löparlopp. En mil ska avverkas i Malmö stad. Det började precis att regna. Jag vet inte om det är dåligt eller bra. Bra, med tanke på att då blir själva löpningen mer i fokus, man känner på något vis in kroppen mer i regn eftersom man då liksom inte behöver bry sig så mycket om själva omgivningen. Fokus blir på att komma fram, i bra takt, med klipp i steget, och spara på rörelseenergin för att orka ända in i mål. Jag har gjort det här förr och jag vet att jag kan göra det igen. Med hopp om en bra tid - over and out!

Konturer

Det var en tid, då konturerna i mitt liv endast var suddiga och jag inte såg när glädje mötte glädje eller vind mötte vind. Den tiden var lika konturlös som minnena av den. Dagar flöt ihop med obetändiga tankar som enda röd tråd. Inget verkade bestående, inget verkade verkligt. Det var, för att citera Don Draper, en tid då "jag endast skrapade mitt liv på ytan och aldrig nådde ända in". Som att se på sitt liv uppifrån, men ändå inte veta hur man skulle styra trådarna för att det skulle bli rätt.

När konturerna blir tydligare, blir också alla sinnen skarpare. Det liksom känns att leva. Vinden känns. Blodet känns. Det är ett annat sätt att leva, och det är det enda sättet att leva om man vill ha ett gott liv. Det finns nu inget alternativ.

Idag är molnen tydliga och tjocka och tunga. Fiskmåsarnas siluetter är tryggt projicerade mot skyn. Det finns en stringent tanke som säger att allting blir som det är menat att bli.