Idag skiner solen återigen över människorna, medan de fortfarande ligger och sover i sina mjuka sängar. Jag gick upp tidigt för att få lite skönt chill innan jobbet. Igårkväll smög sig lugnet åter in i min själ och till filmen I'm not there dök storslagna drömmar upp igen. Som om de latent legat innanför huden och väntat på att få visa sig. Jag inser att jag inte har råd att inte drömma, fantisera, glädjas. Livet är så otroligt kort. En liten stund på jorden har jag fått. Och jag har så mycket jag tycker om att göra, så många fina människor att ta hand om och inspireras av. De snäva perspektiven smyger sig på när jag tror att det inte finns några alternativ till stundens känsla. När jag tror att en känsla ska hålla i i en evighet, i ett helt liv. När jag inte kan urskilja blott en dålig dag, en skitdag, en låg dag, jämfört med ett lågt liv. Det finns inget sådant, de stora perspektiven segrar och jag dansar in i livet igen med Kent som ackompanjemang denna underbara morgon. Jag ska jobba, men det gör inget. Inget alls. Det finns värre saker att oroa sig för.
"Och varje gång du möter min blick
blir min värld en aning större
Varje gång du möter min blick
hör jag ditt hjärta ge mig blod..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar