Perspektiv, stora

Det slår mig att det är minre än tre månader kvar tills jag lämnar Malmö för Bali, Nya Zeeland och Australien. Lika lång tid som det är kvar till resan, lika lång tid ska jag vara iväg. Det känns otroligt skönt att veta, för sommarjobbande är ju inte det mest givande man har varit med om alltid. Försöker se det som en liten paus i det vanliga, med allt vad det innebär med mindre tid till träning och nöjen. Hade en sleepover hos en vän i natt och åt raw-frukost med henne på hennes balkong. Mysigt. Idag är jag ledig, och imorgon likaså. Hann precis få in två maskiner tvätt nu när jag kom hem på morgonen. Får fixa lite ärenden på stan i väntan på att solen ska titta fram igen, för jag hade gärna spenderat till på Kallbadhuset idag. Det kanske blir så ändå, harmonin man upplever där är svår att finna någon annanstans. Sedan träning och bjuda en kär vän på raw-middag vid havet.

Livet är så bra egentligen. Så rikt på upplevelser, älskvärda människor. Jag är frisk och stark i min kropp. Jag har mat på bordet varje dag och jag känner mig så glad över att utbildningen är klar. Samtidigt skapar uppbrott denna melankoliska känsla hos mig. Förändring. Att välja om, välja rätt. Känslan av att inte riktigt hitta sammanhangen. Leta efter dem och bli lite stressad över att jag vill så mycket, kan så mycket, vill använda det jag kan och den jag är till kreativa ting. Och jag vet att den kraften inte kommer utifrån i form av en person eller en händelse, om jag inte själv är öppen för det och också själv anstränger mig för att plocka fram det jag vill använda. Det som är viktigt. Det som inte skaver utan som ger mig näring, ro, energi vid rätt tillfälle.

Så lätt att snäva in på för små perspektiv. Så lätt att tappa fotfästet och glömma varför jag, av alla, har fått så fina möjligheter till ett gott liv. Om inte jag vårdar mina intressen, min själ och mina krafter, vem ska då göra det?

Idag är en lätt dag i sinnet, trots allt. Jag fixar saker, styr upp. Tar mig tid. Ger mig tid. Ett andrum. Och då inser jag att de enda gränser som finns, är de jag själv gör upp i mitt huvud. De är snäva ibland, inristade i mitt sätt att tänka kring vissa saker. Och jag vet att den enda gränsmakaren och gränsförstöraren som finns är jag själv. Alltid denna dubbelhet. Som två små viljor som sitter på varsin axel och tävlar om vem som ska få mest uppmärksamhet. Så lätt att välja rätt, och så lätt att välja fel. Vid fel tillfälle. Men jag har inte tid längre att vänta på livet, på att dagarna jag lever ska kännas mer meningsfulla eller mer givande. Den krampaktiga kampen gör allt tvärtom meningslöst och tungt, så tungt. Väntan på livet skapar ångest och den är inte välkommen med sitt gift i mina friska vener.

Nu lever jag den här dagen utan den gnagande känslan av att allt skaver. Med ett ljust, friskt, lätt sinne öppnar jag dörren urt och möter den här världen jag lever i, min enda chans till att göra goda ting och uppleva fantastiska saker. Jag har tid idag till att göra vad jag vill, men jag har ingen tid till att vänta på att livet ska börja.

Nu.
Du.