Idag blev en oväntad ledig dag. Jag spenderade förmiddagen på Malmös muséer vid Slottsholmen. De stående utställningarna består bland annat av porträttmålningar av gamla kungar och drottningar, prinsar och prinsessor och en massa annat viktigt folk från 15-16-17-1800-talen. Jag har tidigare inte haft så mycket känsla för just de där porträtten, men idag när jag gick runt bland alla ansikten, kroppar som blivit avbildade mer eller mindre sanningsenligt blev alla människor som såg på mig från tavelramarna så oerhört mänskliga och verkliga. Med glans i ögonen, rosiga kinder, gigantiska frisyrer, strama kostymer och bakelser till klänningar såg de på mig från sig förevigade plats och det slog mig vilken kraft det finns i vetskapen om att vi alla har varit och är människor. En art här på jorden. Människor. Inget självklart. Men något som förenar oss när allt annat känns vobbligt och kaosartat i livet, när våld härskar, oenigheter och krig och ovilja att förstå varandras olikheter. Då träder det till synes simpla faktum, att vi alla är människor, in och i den kraften, i det faktumet, hoppas jag att alla murar någongång kan rivas, att alla vapen kan falla till marken och alla hjärtan öppnas istället för att slutas. För att vi alla, oavsett skillnader, i grund och botten är ett. Vi är ett. Du och jag och drottning Kristina. Och det som förenar oss i mänskligheten är alla de kval och glädjeämnen som genom tiderna varit desamma.
Det som också slog mig då jag sett en tillfällig utställning av någon karl som målat under 1960-talet, var hur kvinnokroppen ständigt varit utsatt för exponering. Konstnären hade på ett surrealistiskt vis målat främst kvinnokroppar i olika former. Med förvridna, abnorma, groteska kroppar, könsdelar som var smutsiga och håriga och bröst som tycktes svälla ut ur tavlorna. Med fågelhuvuden och hästhovar och grisklövar. Det äcklade mig och jag har sett så många liknande målningar där kvinnokroppen, den mest fulländade form som finns, blivit ihjälstucke av diverse konsttekniker. Det tilltalar mig inte alls och jag vet att det kanske är trångsynt av mig, men det finns verkligen ingenting som gör att jag tycker att det är bra konst.
Motsatsen till denna bombardering av kvinnan fann jag på kommendanthuset. Där var en utställning om modefotografier från 1960-70-80- och 90-talet. Och alla foton var så gränslöst stilfulla, sublima, eleganta, sofistikerade, kraftfulla. Alla dessa vackra kvinnor som i och för sig även här exponeras till fördel för klädernas tillrättakommanden, men så kommer också kvinnorna till sin rätt där de med sina fulländade kroppar, perfekta ansikten och tillrättalagda frisyrer bar upp modet som speglat en av vår tids största konstarter - klädsömnaden. Det berörde mig djupt att se alla dessa svart-vita fotografier, för de fångar något som aldrig nutidens modefotografer kan fånga med all sin teknik. De fångar något genuint och äkta och trots de ibland tillrättalagda poserna och frisyrerna så finns det mer värme i dessa bilder än nutidens retuscherade så kallade konstverk.
Det har varit en dag fylld av inspiration. Jag förundras återigen över konstens kraftfulla makt. Det talar till mig så starkt ibland. Jag satte mig även i museéts andaktsrum och betraktade takmålningen av Gud. En välvd halvcirkel. Också den ett starkt motiv om man tar sig tid att titta. Ordentligt.
Nu efter ett svettigt spinningpass är det dags för lite annan kultur - fotboll och öl!
Namasté
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar