Inception

Min kulturella upplevelser har varit något begränsade i sommar - av tidsbrist och faktiskt av en viss brist på människor att göra dem tillsammans med. Jag menar att jag behöver någon som drar i mig till teatrar och annat för att jag ska känna att det är roligt också, inte bara själv ge min hand till mina kulturella medlöpare.

En film jag sett i sommar som satte spår var Inception. Man kan tycka att den är en Hollywoodrulle av högklassig rang, med Leonardo di Caprio som första och största stjärna. Man man kanske också tycka att det är en bra story med hunkiga birollsinnehavare, spännande visuella effekter och en dramatisk point of no return. En fyra av femma på tipset med ett irriterande ovisst slut.

Men.

Man kan också se filmen som ett tecken i tiden på att saker och ting håller på att hända i och med människors medvetande. Precis som filmen A single man fokuserar Inception på den egentligen mest primära existentiella frågan av dem alla - hur kan vi veta vad som är verkliget och vad som inte är det? Svaret är enkelt för den som läst en och annan bok - det kan vi inte. Världen existerar av lika många verkligheter som det finns antal människor här på vår planet. Av den anledningen är det mer eller mindre aldrig intressant att tala om en så kallad sanning, verklighet eller en realitet - för precis som med drömmar, existerar endast verkligheten i våra egna sinnen och i våra egna upplevelser. Det jag upplever som verklighet kan ingen annan uppleva på ett likadant sätt. Vi har vårt språk att använda oss av för att beskriva den så kallade verkliga värld utanför våra huvuden, men språket sätter ju, som var och en som också läst en bok om spåkvetenskap eller två, oerhört stränga gränser och ramar för hur vi kan tänka och hur vi kan beskriva. En bokstav är en bokstav är en bokstav och svart på vitt är ibland bara just trycksvärta på en A4.

Både Inception och A single man fokuserar också på det oerhört svåra i att leva i nuet - det som många kanske kallar trivialt new-age, medan andra som upplevt kraften i nuet bara kan önska att de som inte nått ett högre medvetande ännu snart inser det stora i det lilla. Den här sommaren har jag i mitt sinne överlevt långa dagar genom att fokusera på mantran. Att tänka att också denna stund kommer att passera. Liksom nästa. Och därför finns ingen mening i att alltid ligga steget före i tanken, att alltid vilja planera för en dag till framåt, alltid oroa sig för framtiden. Den kommer tids nog. Och den är alltid precis så perfekt som man skapar den i sitt sinne. Genom att se flowet i gatukorsningar, genom människor man ser på stan eller genom andra tecken i naturen, ser jag min värld. Min verklighet. Och den är precis lika skimrande och glasklar och perfekt som huvusrollsinnehavarens i A single man. Han lever så att han går sönder. Och Leonardo drömmer fram sin perfekta värld genom simultana världar. Det är ett precis lika värdigt sätt att leva sitt liv på. För vem kan döma ens fantasier och drömmar? Och hur har vi råd att inte drömma?