Do it do it do it do it now

Texten och sången och lätta lätta lätta poppiga ljud.

Inget mer, inget mindre.

Dagarna flyter ihop med varann. Går framåt. Är ändå här. Här. Här här. Känner blodet, lyfter blicken.

Och allt är så bra. Så bra så bra att det tål att upprepas - som mantrat for life.

Kärlek!

Vi känner alltid samma sak

The benefits of being bakfull: söndagsflow all over i kropp och själ. Lite sliten, lite torra linsögon, en hinna framför ögonen, tempot nervridet till halvfart. Sänker kraven, flyter med i strömmen av människor, samtal. Ser teater på kallbadhuset med Gudrun Schyman i intervjusoffan. Ditt liv är här. Först föds vi. Sen dör vi. Däremellan finns något vi kallar för livet. Jag skrattar. Så att magen rör sig, kinderna får skrattvärk. Lägger armen om min fina vän och sjunger en sång om å å å tjejer.

Som att röra sig själv, sin kropp och sina tankar, i en len honung. Doftar nyduschat och kinderna känns varma efter snabb cykeltur hem i blåsväder. Sommarnatt som är som en virvelvind.

Då spelar det ingen roll att det blev si eller så. För då är jag mer närvarande är någonsin, känner hela världen pulsera inom mig och hjärnan får vila lite. Ro. Lugn. Piano i bakgrunden. Ljus, klar röst som sjunger om en olycka i tunneln. Då, när livet flimrar förbi och någon är värd att dö för. Då, när tiden står stilla och allt fångas in i en mikrosekund. När allt blir så obegripligt, men fullständigt kristallklart. Genom en lins av klarhet. Ett mål att sträva efter, ett högre syfte med livet. Att finna den klarheten, den rena känslan av att vara i flowet. För att allt är som det är. Precis som det ska vara. Här och nu och alltid.

Tunnelseende på vid ocean

Att stänga det oviktiga utanför. Och fokusera på bara det som ger energi.

Varm känsla i magen. Trötta ögon. Kroppen mjuk, morgonslö. Men i sinnet en ständig lätt, fjäderlätt känsla.

Kick it!

Det gula undret

Stillheten infinner sig omkring mig. Den verkliga, utan ljud. Bara mina andetag som hörs. Mitt bultande hjärta. Min solvarma hud tackar mig för en lång, härlig dag på stranden. Anstiktet lätt rödtonad och håret en nyans ljusare. Frid att ha en ledig dag i veckan och utnyttja den på ett maximalt vis. Precis så som man vill. Inget annat.

Då när man tillåter allt att komma till en. Inte styr runt, fixar, donar. Skruvar ner tempot och låter allt vara. Andas djupa andetag. Lyssnar på havet. Tittar på himlen. Känner kroppens avslappnade tacksamhet. Och efter det gå på ett spinningpass som kickar igång musklerna, hjärnan. Adrenalinet som strömmar genom kroppen, skjuter en varm, intensiv spänning längs med ryggraden och jag ryser av välbehag, huvudet fylls med energi och kroppen svarar genom en explosiv kraft. Avslappningen efteråt, det verkliga lugnet. Efter många långa jobbdagar med lite att göra, lite utomhusvistelser, lite energi. Fylla på fylla på fylla på hela tiden med rätt saker, rätt människor, rätt sinnesstämning.

Och nu är det mindre än två månader till resan. Jag längtar ihjäl mig! Men måste ta vara på den svenska sommaren så gott det går tills dess. Idag har varit en perfekt sådan sommardag. När jag kan vifta bort orosmolnen och inse hur bra allt är. Vilket fint liv jag har. Och hur tacksam jag är för att jag är frisk, stark och vid liv. Att jag kan använda min kropp på alla möjliga olika sätt och att mitt sinne är nyfiket, öppet, klart.

Lugn. Ro. Nu.

Nu.

Nu.

Allt är bra. Allt är alltid vad det är.

Krona eller klave?

Skillnaden mellan att vakna med ro i kroppen, jämfört med att vakna med en konstig, skev känsla. Det förändras verkligen från dag till dag, natt till natt. Hormoner? Bara en skillnad mellan bra och dåliga dagar? Jag vet inte vad det beror på. Men idag är en bra dag, iallafall. Bra bra bra. Trots jobb idag, jobb i helgen. Det känns alltid okej så länge jag kan drömma mig bort till en annan värld när som helst.

Nu ska jag fånga solens strålar i hela 3-4 timmar innan jobbet. Skönt att vara morgonmänniska i det läget.

Kraftfulla blixtrar

Det välsignade regnet kommer äntligen och fuktar mark och människor. Jag satt i soffan med fönstret öppet, lyssnade på regnet, på den dundrande åskknallssymfonin, åt laxmiddag och kände hur min solkyssta hud svedde litegrann. En ingivelse, en plötslig önskan om att känna regnet mot min hud fick mig att gå ut i ösregnet och ta en promenad runt huset. Håret, armarna, benen våta av friskt regn. Så himlen högt och majestätiskt precis över mitt huvud. Blixtrarna lyste upp den mörka himlen, som också blivit utsmyckad med en hel och klar regnbåge då solen lyste några stillsamma strålar. Ställde mig under ett tag och tittade på himlen, på ljusskenen. Mitt bland alla ljud, dofter och den våta marken kände jag mig på en och samma gång lugn och uppfylld av en känsla av kraft. Dundrandena och regnbågen kändes som mjuka, varma krafter som gick in i min kropp, in i mitt sinne. Regnet och blixtrarna må vara hårda och något kalla, men jag önskade när jag stod där att jag befann mig vid havet eller ute på de väldiga åkrarna för att bektrakta detta naturens skådespel i ett mer genuint sammanhang.

Jag älskar naturens krafter och jag kan längta enormt mycket efter att få känna naturen, vara ett med den, beröras av den, beträda den. Jag kan inte älska staden på det sättet som andra gör, för jag är helt enkelt inte född till att bo här, i betongens grå massor. Jag är född att se livfulla växter och djur varje dag, att få skit under naglarna och regn mot min bara hud oftare. Det var en vacker stund där jag stod, och efter en stund gick jag in igen. En blixt sken upp precis innan jag gick in genom dörren, och då jag kom upp i lägenheten tystnade knallarna.

Det handlar om att våga drömma storslagna drömmar och inte bara köra på det som är lagom alltid. För det finns inte plats för lagom längre, det har liksom spelat ut sin roll och jag tänker fortsätta att drömma, visionera, filosofera om vad framtiden kan ha att erbjuda. Det är så kort tid jag har på mig att uppfylla allt jag vill och varje sekund av icke-meningsfulla aktiviteter, eller snarare aktiviteter som inte är i flow med mitt sinne, är en bortkastad sekund.

Hoppas att natten medför ännu mer regn till all mark ute på slätterna, så att havren och veten och träden kan växa och få näring till sig.

Idag är en oslagbar dag!

Just say yes

Och jag vill aldrig sluta förundras över havet. Över himlen. Över solnedgången. Över allt levande omkring mig. Må aldrig mitt hjärta sluta söka, och må aldrig mitt sinne bli så inskränkt att jag inte förmår att se längre än näsan räcker. Må min nyfikenhet förbli likt ett barns genom hela livet, för jag jag sett många stela sinnen födas fram ur en snäv ram, ur ett tunnelseende och jag vill aldrig hamna där.

Miraklet med att finnas i denna värld slår mig ibland. Jag sluter ögonen, insuper varje hörselintryck, varje känsla i kroppen. Oftare och oftare vill jag sluta ögonen när bra saker inträffar. Som för att uppleva allt inom mig själv än mer, göra det jag hör och känner till mitt egna. Mina rikedomar börjar växa sakta men säkert. Och nya tankegångar vinner mark. Och makt. Det är en fin känsla. Att det förändras, det som tidigare kunde kännas omöjligt.

I helgen är jag ledig. Jag ska njuta av varje ledig sekund och av solen och världen och alla människor.

Nu. Nu. Nu, är allt som någonsin räknas.

Another summernight

Kvällens ledord: kick it!

Haft en aplång dag på jobbet med inventering, men är piggare än någonsin i sinnet. Allt, allt, allt, allt, allt handlar om att bestämma sig för att inte låta ytte händelser påverka det inre så fasligt mycket. Låta saker hända, på ytan.

Jag behöver ingenting mer just nu. Allt är precis som det ska vara.

71 dagar till take-off. Är jag i himlen redan?

Ja.

Bakelser och drömmar och sol och vackra människor. Varm känsla i magen. En att hålla fast vid, aldrig släppa taget om. Behålla sin del av den betraktade världen, såsom man själv väljer att se den. För att det är det enda som spelar någon roll, någonsin.

Att lyfta, lyfta, lyfta. Drömma framåt. Inte stanna i nu. Trots att nu är gudomligt i många fall.

A heart in love with beauty never grows old

Idag blev en oväntad ledig dag. Jag spenderade förmiddagen på Malmös muséer vid Slottsholmen. De stående utställningarna består bland annat av porträttmålningar av gamla kungar och drottningar, prinsar och prinsessor och en massa annat viktigt folk från 15-16-17-1800-talen. Jag har tidigare inte haft så mycket känsla för just de där porträtten, men idag när jag gick runt bland alla ansikten, kroppar som blivit avbildade mer eller mindre sanningsenligt blev alla människor som såg på mig från tavelramarna så oerhört mänskliga och verkliga. Med glans i ögonen, rosiga kinder, gigantiska frisyrer, strama kostymer och bakelser till klänningar såg de på mig från sig förevigade plats och det slog mig vilken kraft det finns i vetskapen om att vi alla har varit och är människor. En art här på jorden. Människor. Inget självklart. Men något som förenar oss när allt annat känns vobbligt och kaosartat i livet, när våld härskar, oenigheter och krig och ovilja att förstå varandras olikheter. Då träder det till synes simpla faktum, att vi alla är människor, in och i den kraften, i det faktumet, hoppas jag att alla murar någongång kan rivas, att alla vapen kan falla till marken och alla hjärtan öppnas istället för att slutas. För att vi alla, oavsett skillnader, i grund och botten är ett. Vi är ett. Du och jag och drottning Kristina. Och det som förenar oss i mänskligheten är alla de kval och glädjeämnen som genom tiderna varit desamma.

Det som också slog mig då jag sett en tillfällig utställning av någon karl som målat under 1960-talet, var hur kvinnokroppen ständigt varit utsatt för exponering. Konstnären hade på ett surrealistiskt vis målat främst kvinnokroppar i olika former. Med förvridna, abnorma, groteska kroppar, könsdelar som var smutsiga och håriga och bröst som tycktes svälla ut ur tavlorna. Med fågelhuvuden och hästhovar och grisklövar. Det äcklade mig och jag har sett så många liknande målningar där kvinnokroppen, den mest fulländade form som finns, blivit ihjälstucke av diverse konsttekniker. Det tilltalar mig inte alls och jag vet att det kanske är trångsynt av mig, men det finns verkligen ingenting som gör att jag tycker att det är bra konst.

Motsatsen till denna bombardering av kvinnan fann jag på kommendanthuset. Där var en utställning om modefotografier från 1960-70-80- och 90-talet. Och alla foton var så gränslöst stilfulla, sublima, eleganta, sofistikerade, kraftfulla. Alla dessa vackra kvinnor som i och för sig även här exponeras till fördel för klädernas tillrättakommanden, men så kommer också kvinnorna till sin rätt där de med sina fulländade kroppar, perfekta ansikten och tillrättalagda frisyrer bar upp modet som speglat en av vår tids största konstarter - klädsömnaden. Det berörde mig djupt att se alla dessa svart-vita fotografier, för de fångar något som aldrig nutidens modefotografer kan fånga med all sin teknik. De fångar något genuint och äkta och trots de ibland tillrättalagda poserna och frisyrerna så finns det mer värme i dessa bilder än nutidens retuscherade så kallade konstverk.

Det har varit en dag fylld av inspiration. Jag förundras återigen över konstens kraftfulla makt. Det talar till mig så starkt ibland. Jag satte mig även i museéts andaktsrum och betraktade takmålningen av Gud. En välvd halvcirkel. Också den ett starkt motiv om man tar sig tid att titta. Ordentligt.

Nu efter ett svettigt spinningpass är det dags för lite annan kultur - fotboll och öl!

Namasté

Och hundratusen röster skriker efter något mer

Idag skiner solen återigen över människorna, medan de fortfarande ligger och sover i sina mjuka sängar. Jag gick upp tidigt för att få lite skönt chill innan jobbet. Igårkväll smög sig lugnet åter in i min själ och till filmen I'm not there dök storslagna drömmar upp igen. Som om de latent legat innanför huden och väntat på att få visa sig. Jag inser att jag inte har råd att inte drömma, fantisera, glädjas. Livet är så otroligt kort. En liten stund på jorden har jag fått. Och jag har så mycket jag tycker om att göra, så många fina människor att ta hand om och inspireras av. De snäva perspektiven smyger sig på när jag tror att det inte finns några alternativ till stundens känsla. När jag tror att en känsla ska hålla i i en evighet, i ett helt liv. När jag inte kan urskilja blott en dålig dag, en skitdag, en låg dag, jämfört med ett lågt liv. Det finns inget sådant, de stora perspektiven segrar och jag dansar in i livet igen med Kent som ackompanjemang denna underbara morgon. Jag ska jobba, men det gör inget. Inget alls. Det finns värre saker att oroa sig för.

"Och varje gång du möter min blick
blir min värld en aning större
Varje gång du möter min blick
hör jag ditt hjärta ge mig blod..."