Aten i vårskrud

Idag åker jag och tre flickor till Aten. Behöver väl knappast fylla i att det ska bli mycket angenämnt.

Miljöombyte, perspektiv, sol, mat, umgänge. Allt man kan tänkas behöva på en weekend i söder. Och allt jag någonsin kommer att behöva finns redan i mig själv, i mitt inersta väsen, så oavsett vad som händer är jag nöjd. Bara så väldigt nöjd med allt. Med att finnas till.

Nu: sista packningen och sedan off to Kastrup. Goodbye, Malmö!

Jenny i naturen

Åt precis en Brejk-choklad och halsade en kopp starkt kaffe som laddning för löpningen ikväll. Innan dess brunch och Kallisbesök. Solade i bara mässingen och inte ens lite gåshud visade sig. På promenaden hem handlades bebiskläder till Signe som jag ska få träffa imorgon - en body med en massa rosor på och ett par tajts så hon kan vara sommarchic, haha, samt en bok, Maja i naturen eller något liknande.

Den kunde gott heta Jenny i naturen. Vissa människor lever sina liv i huvudet istället för med kroppen i nuet, med tankar som bara ältar till ingen nytta. Jag ältar också i överdoser, men försöker begränsa det genom att göra saker som är ansträngande för kroppen eller genom att uppleva natur som är vacker och som känns ända in i varje cell. Löpningen, kallbadandet, bastandet fyller de funktionerna, bland annat. Endorfiner och lyckokänslan är en bonus.

Livet är så jävla vackert att jag vill lipa lite.

Utan motstånd faller jag

En söndag är en söndag är en söndag.

Jag längtar till ovissheten, till friheten, till äventyren. Längtar efter att vara i sammanhang jag inte är van vid, bryta mig loss från mönster och platser jag kan utantill. Jag vill skakas om i mina perspektiv. Det trygga blir ett fängelse när det inte är trygghet man söker. Eller egentligen såhär; trygghet är allt vi inte kan få, för allt är alltid förgängligt. Men när vi tror att vi nått tryggheten, när vi känner det som att livet är så förutsägbart och ingentingen förvånad en längre, då är det dags för nya vyer. För att kunna uppskatta det lilla livet här, hemma i Malmö, som är fint och bra. Verkligen. Jag kan älska en helt vanlig söndag som denna. Vakna upp till solsken, äta frukost och läsa Sydsvenskan i lugn och ro, bruncha, spankulera, dra till Kallis en sväng, se en film. Det finns något tryggt i söndagar. Mindre förväntningar om vad dagen ska prestera för en. Men jag har upplevt tillräckligt många söndagar för att veta att det inte är det jag behöver just nu. Kanske sen, när jag fått se och uppleva en smula galenskap på andra sidan jorden.

Det handlar om att testa gränser, bryta ny mark, ta hål på bubblan, nå vattenytan, komma ur skalet eller någon annan metafor för att söka förändring. För att kunna bli den man är, den man vill vara. Den man kan bli. All potential som finns, ligger latent, väntar på att få bli mottaglig för en specifik situation.

Idag älskar jag livet och jag kan tycka att det är precis så enkelt och skönt att leva som det måste få vara ibland. Grubbla kan jag göra när jag är död och det finns något fantastiskt med klyschan om att "vi inte lever för alltid". Och det samtidigt något fruktansvärt befriande i att träffa människor som inte tar sig själva på så stort allvar, som vågar ha lite distans till sig själva och som säger "fuck it" till duktigheten och präktigheten och bara kör, bara lever utan rätt och fel.

"Snurra min jord igen..."

All we need is love

Igår var jag och såg teatern All we need is love på Intiman, en mycket uplyftande, rolig och härlig uppsättning om en massa gaykillar i alla dess former. Inledningsdansen med rumpskak och naket satte ribban och jag tror det var få i publiken som gick därifrån besvikna. Temat känns igen, men själva formen för utförandet var lite annorlunda. Innerligt och humoristiskt. Det finns få saker jag uppskattar så mycket som en bra teater.

Och nu är det veckoslut igen. Träning, afterwork och Limhamn står på schemat idag.

Damn, girl!

Passiv aggressivitet

Idag blev vår handledare för examensarbetet arg och lite tjurig för att vi hade missat att ha med en egen utskriven version av vårt examensarbete, fast att vi i princip kan det utantill i huvudet. Hon suckade ljudligt, himlade med ögonen, sköt ut stolen, muttrade "jaha, då får väl jag gå och skriva ut den då" och marscherade iväg, ut ur rummet. Vi kände det som om vi var tio år igen och fått en utskällning av läraren för att Ante-killen bredvid en i klassrummet snackat lite för mycket. Ibland fick man själv, duktiga flickan, tillsägningen istället för Ante, vilket alltid var förknippat med hemska tankar och skam. Darrande på läppen sa man "förlåt" och stirrade intensivt ner i bänklocket, där någon hade klottrat "hora". Handledarens reaktion är en typisk passiv-aggressiv-reaktion skulle nog en annan kursare säga.

Fascineras över vilka låga trösklar vissa människor har, vad de tillåter sig själva att bli upprörda över. En liten värld skapar stora problem ur de små tingen, helt klart.

Och natten som dryper av hav

Capture this moment and never let go.

När man har det. Flowet. Då når inget annat in. Då spelar allt annat mindre roll. Småproblem blir till ingenting. Just för att det är så obetydligt. Bevara flowet i en låda och inte öppna locket.

Så nära får man sällan gå

Igår satt jag och en kursare på tredje våningen på Orkanen och tittade ner på ett flöde av människor som rörde sig vid den lilla klaffbron ut mot Dockan. I fågelperspektiv såg alla ganska nöjda ut. Några cyklade - någon trampade på som om det gällde livet, medan någon stillsamt förde tramporna framåt i sakta gemak. Några promenerade - någon med en vän vid sidan, djupt inne i ett samtal, medan någon mol allena med bestämda tunga steg marscherade mot en given destination. Det var ett kontinuerligt flöde av människor som passerade under oss. Ingen av dem såg oss, men vi såg dem och diskuterade vart vi trodde att de var på väg, vad de pratade om. När jag efter dagens slut var på väg till gymmet var jag själv en del av flödet. Så obetydligt liten i det stora hela. Men det vackra ligger inte i det lilla på det sättet, utan att allt utgör ett perfekt kaos av människor som ibland råkar mötas av en eller annan anledning. Det vackra ligger i att då människor möts på riktigt, när två individer ser varann, finns inget annat runt omkring utan en total sinnesnärvaro infinner sig som nästan går att ta på.

Ibland när jag ser människor, får chansen att betrakta dem på nära håll, kan jag bli så förbannat rörd. Rörd över hur alla kämpar på, bryr sig om och lever sina liv i sina egna bubblor. Stretar emot trötthet, svaghet, tråkighet, stelhet. Blir glada över ett sms, ett leende, löneförhöjning, solen. Blir hjärtekrossade, euforiska, fulla, skitarga. Där och då, när jag ser dem, finns inga rätt eller fel. Då finns bara en närvaro och ett medvetande om att det vi har gemensamt är att vi försöker skapa oss en tillvaro som är begriplig, lättsam, utvecklande, rolig och njutbar. Dräglig. Och ibland bitterljuvt vacker och lidelsefullt smärtsam.

När jag ser människor på det viset, genom en lins av klarhet, behöver jag inget mer än luften jag andas. Då känner jag en närvaro och en lycka som inte är beroende av materiella ting, av tid eller rum.

Jag läste idag om en 90-årig man som skrivit poesi i 65 år. Hans senast utgivna bok, Sånger från äldreomsorgen, är en poetisk skildring av hans och andra pensionärers liv på hemmet. Texterna handlar om hur de blir vårdade, omhändertagna av olika människor och vilka tankar som kan födas hos en människa som förlorat den han älskat och nu faktiskt är på väg mot ett slut på detta liv. Det kändes bara så brutalt ärligt och fint av honom att vilja ge en röst åt alla de gamla människor som levat sina liv ute i samhället, som arbetat och älskat och tillfört Sverige så mycket. Mannen som skrivit boken var så förvånad över att den blev så uppmärksammad, "det måste vara något galet" menade han.

Och så tänker jag på min mamma som i över 20 år arbetat inom äldreomsorgen och som jag vet gör ett fantastiskt jobb precis varje dag. Som kommer dit med ett leende på läpparna. Som bryr sig med hela sin uppenbarelse, med hela sitt hjärta och hela sin kropp. Som verkligen bemödar sig till det yttersta för att de gamla ska ha det bra. För att de ska uppleva värdighet och få en fin sista tid av detta livet. Ibland när hon kommer hem från sitt jobb har hon vakat över någon som somnat in bredvid henne. Då är hon alltid lågmäld och berörd när hon talar med mig. Som att döden följt med henne en liten stund. Jag är stolt över att ha en mamma som gör detta jobb som många skulle sätta långt ner på sin önskelista. Jag är också rörd över hennes ork, hennes vilja att göra skillnad. Hon är så oerhört tapper och jag älskar att jag är hennes dotter.

"Samma himmel över Chile,
men varje öga har sin egen,
varje steg sig egen väg.

Jag höll era hala händer,
byggde ett land av korthus,
lät alla lärda läppar leda mig.."

-Emil Jensen, Hur lyckliga kan vi bli

Tulpaner

Sushi till lunch. Kaffe på Waynes. Somna i soffan till Babel på SVT-play. Beundra slokande stora tulpaner. Cykla till yoga i regn. Göra god mat snabbt. Längta till nästa avsnitt av Kobra. Jag älskar när livet är lätt.

Och jag älskar mat. Om jag inte hade varit en adrenalinberoende träningsnarkoman hade jag varit en endorfinberoende chokladnarkoman. Och vägt minst 250 kg.

Orkanens öga

När jag satt och läste tidningen imorse slogs jag av hur extremt viktigt det är att ha sammanhang att ingå i. Idag befinner jag mig på Orkanen och skriver på mitt och min kursares examensarbete. Omkring mig sitter studenter ensamma, lutade över travar av böcker och knapprande på sina bländvita MacBooks. Någon biter frenetiskt på naglarna, en annan rynkar pannan i djupa veck. En tredje tittar ut genom den parnoramaliknande utsikten över vattnet. Även att jag inte pratar med dem, så finns en tyst förståelse mellan oss. Inbillar jag mig. Man ler lite när den andra kommer tillbaka med en kaffekopp, man säger "självklart" när någon undrar om man kan vakta personens saker en liten stund. Jag ser alla studenter och tänker att det händer bra saker här i biblioteket. Tankar utvecklas, människor växer. Jag också. Fast för att växa behöver jag skakas om lite i min vardag. Orkanens trygga center har gjort sitt för mig. Mina dagar här är snart över och det kommer jag nog inte att riktigt greppa förrän en bit in på sommaren. Att jag inte ska tillbaka hit, att jag inte kommer att ha den här miljön som min referenspunkt längre. Då blir det andra referenser, andra centran, andra människor att betrakta och interagera med. Vilka de än blir, så vet jag att det är dags för mig att gå vidare nu.

"And if somebody's going to make it
then this somebody ought to be you..."

Ta min vals

Jag äger ett visst uttrycksbehov i kombination med en viss skepsis mot interaktivt skrivande - jag menar, för vem skriver alla egentligen? Sig själva eller för andra? Kanske spelar det inte så stor roll.

Jag vill inte skriva om det som är varje dag. Eller sådant som gör mig uttråkad, oberörd. Och då försvinner ju genast ganska många ämnen.

Jag vill nog skriva om mina resor, mina lyckor och mina bitterljuva upptäckter. Ja. Så får det kanske bli. Ständigt detta relativiserande, nyanserande. Kanske, nog, förmodligen. Å andra sidan. Brutalt svart eller vit är jag också. När jag måste, inte kan vara utan, när jag bryter mönster. Annars tämligen välbalanserad, skulle nog personlighetstestet diagnostisera.

För att mina tankar varken är större eller mindre än någon annans och framförallt för att jag tycker mycket om att skriva.

Min feberhelg födde inte bara kallsvett och hallonsorbetövergödning. Den tvingade mig att vara stilla ett par dygn. Märkligt att det ska krävas en febernatt för att det ska ske naturligt. Jag antar att det handlar om att times are changing. Jag förändras. Allt annat omrking mig också. Förgängligheten blir mer påtaglig. Men när det är okej, när det går att acceptera även det som är smärtsamt att acceptera - då är stillheten här och jag blir lugn.

"Jag vill ha dig där månen svettats
i en säng fylld av fotsteg och sand
ay, ay, ay, ay tag min vals, tag min vals
tag en kroknande vals i min famn..."

- Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen, Take this waltz