Vattenpass

En av side-kickarna är balansen.

Underbar när den bara vippar lite, när man genom en liten vink, ett litet handslag, ett par ord kan hålla sig i mitten av luftrummet.

Svår som skärselden när den hamnat allt för långt åt något håll. Att inte tvärvända för att hamna helt snett åt andra hållet, men inte heller fastna i någon av ändarna.

Vissna morgnar är det som att balansen är ur spel, det finns inte ens någon bräda att ställa sig på och försöka hålla sig på banan. Då är det bara att gå ut på asfalten och sätta dagen inom parenteser.

Och vissa dagar är flowet med en, som hjälper en att hålla sig mjuk och smidig som honung, som yoga, som varma kroppar - i mitten av allt fast ändå alltid med en möjlighet att flyta åt ett eller annat håll när det är dags.

Jag saknar skrivandet som uttrycksmedel. Ord som stängs inne för länge blir till slut förminskade, ovärdiga, betydelselösa i sitt inkapslade virrvarr. De förlorar sin betydelse, för de får inte chans att användas, inte chans att bli till något mer än sin blotta existens.

Jag saknar hästarna. Friluften, svetten, kraften, smutsen under naglarna.

Jag saknar pianot. Fingrarnas skapande, tonerna som stegrar och vilar, som lyder min vilja och som är känsliga för avbrott.

Från höger till vänster idag på nolltid. Enkelt när man vet varifrån vinden blåser.

The best days are not planned. Så är det bara.

Imorgon står dock uppsatsinlämning och midnattsdopp på schemat. Det är bra saker att ha planerat.