Gud, vad jag älskar när människor jag möter på stan har en härligt pigg, glad och öppen utstrålning! Som promenerar fram med lätta steg, med ett lätt sinne, utan en tung mental ryggsäck som tynger dem. Mentala labyrinter som aldrig hittar varken ut eller in, återspeglas i ögonen på de som inte förmår lyfta blicken. De som vet att livet är ändligt, och att det därför inte finns någon mening i att hetsa upp sig över triviala parenteser, tror jag i regel lever ett mycket lyckligare liv för att de vågar köra på, sparka tristessen och gränserna lång väg och med en vidöppen aura bara ta emot allt de ser, känner, hör.
"...och du ska dansa mig fram till de källor
där blodet är bultande klart..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar