Knuff

Vad håller vi på med? Jag blir livrädd när jag ser världen, när jag ser allt våld, alla förstörelser, all svält, all miljöförstöring. Rädd för livet.

Jaja, lugn nu Dalai Lama, Mahatma Gandhi, Moder Theresa, Nelson Mandela, Martin Luther King a.k.a Fröken Rädda världen, tänker du.

Så vad, jag undrar verkligen vad, ska jag göra då? Stå på mina starka ben och betrakta hur allt barkar åt fanders och åt skärselden och helvetesgapet och tänka att det inte är min business? Det skulle jag kunna göra i resten av mitt liv. Jag kan välja att se bortom våldet, bortom inskränktheten och hämnderna, bortom oförnuftet och de oupplysta individer som tillsammans skapar lidande för andra människor. Välja att inte bry mig om de perspektiven, mer se på min egna tillvaro i mitt land. Mest bry mig om mina problem, hur små de än må vara.

Men det fungerar inte så. Det fungerar bara inte för mig. För det föder en självupptagenhet och ur den växer ingenting som är gott, kreativt eller sympatiskt. Det förminskar mitt liv och världen till en liten låda som är så trång och snäv att jag får panik. Jag måste få bry mig om, välja sida, agera, hjälpa. På ett eller annat sätt. Komma ut ur mitt eget sinne och ge till andra, bidra, finnas till.

Förgänglighet och helhet är ledord för någon slags röd tråd som är nödvändig att ha när kaoset infinner sig. Lyfter blicken och ser allt det jag inte ser när jag tror att jag har räknat ut allt på förhand. När jag tror att 1+1 alltid är lika med 2.