En söndag är en söndag är en söndag.
Jag längtar till ovissheten, till friheten, till äventyren. Längtar efter att vara i sammanhang jag inte är van vid, bryta mig loss från mönster och platser jag kan utantill. Jag vill skakas om i mina perspektiv. Det trygga blir ett fängelse när det inte är trygghet man söker. Eller egentligen såhär; trygghet är allt vi inte kan få, för allt är alltid förgängligt. Men när vi tror att vi nått tryggheten, när vi känner det som att livet är så förutsägbart och ingentingen förvånad en längre, då är det dags för nya vyer. För att kunna uppskatta det lilla livet här, hemma i Malmö, som är fint och bra. Verkligen. Jag kan älska en helt vanlig söndag som denna. Vakna upp till solsken, äta frukost och läsa Sydsvenskan i lugn och ro, bruncha, spankulera, dra till Kallis en sväng, se en film. Det finns något tryggt i söndagar. Mindre förväntningar om vad dagen ska prestera för en. Men jag har upplevt tillräckligt många söndagar för att veta att det inte är det jag behöver just nu. Kanske sen, när jag fått se och uppleva en smula galenskap på andra sidan jorden.
Det handlar om att testa gränser, bryta ny mark, ta hål på bubblan, nå vattenytan, komma ur skalet eller någon annan metafor för att söka förändring. För att kunna bli den man är, den man vill vara. Den man kan bli. All potential som finns, ligger latent, väntar på att få bli mottaglig för en specifik situation.
Idag älskar jag livet och jag kan tycka att det är precis så enkelt och skönt att leva som det måste få vara ibland. Grubbla kan jag göra när jag är död och det finns något fantastiskt med klyschan om att "vi inte lever för alltid". Och det samtidigt något fruktansvärt befriande i att träffa människor som inte tar sig själva på så stort allvar, som vågar ha lite distans till sig själva och som säger "fuck it" till duktigheten och präktigheten och bara kör, bara lever utan rätt och fel.
"Snurra min jord igen..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar