Igår satt jag och en kursare på tredje våningen på Orkanen och tittade ner på ett flöde av människor som rörde sig vid den lilla klaffbron ut mot Dockan. I fågelperspektiv såg alla ganska nöjda ut. Några cyklade - någon trampade på som om det gällde livet, medan någon stillsamt förde tramporna framåt i sakta gemak. Några promenerade - någon med en vän vid sidan, djupt inne i ett samtal, medan någon mol allena med bestämda tunga steg marscherade mot en given destination. Det var ett kontinuerligt flöde av människor som passerade under oss. Ingen av dem såg oss, men vi såg dem och diskuterade vart vi trodde att de var på väg, vad de pratade om. När jag efter dagens slut var på väg till gymmet var jag själv en del av flödet. Så obetydligt liten i det stora hela. Men det vackra ligger inte i det lilla på det sättet, utan att allt utgör ett perfekt kaos av människor som ibland råkar mötas av en eller annan anledning. Det vackra ligger i att då människor möts på riktigt, när två individer ser varann, finns inget annat runt omkring utan en total sinnesnärvaro infinner sig som nästan går att ta på.
Ibland när jag ser människor, får chansen att betrakta dem på nära håll, kan jag bli så förbannat rörd. Rörd över hur alla kämpar på, bryr sig om och lever sina liv i sina egna bubblor. Stretar emot trötthet, svaghet, tråkighet, stelhet. Blir glada över ett sms, ett leende, löneförhöjning, solen. Blir hjärtekrossade, euforiska, fulla, skitarga. Där och då, när jag ser dem, finns inga rätt eller fel. Då finns bara en närvaro och ett medvetande om att det vi har gemensamt är att vi försöker skapa oss en tillvaro som är begriplig, lättsam, utvecklande, rolig och njutbar. Dräglig. Och ibland bitterljuvt vacker och lidelsefullt smärtsam.
När jag ser människor på det viset, genom en lins av klarhet, behöver jag inget mer än luften jag andas. Då känner jag en närvaro och en lycka som inte är beroende av materiella ting, av tid eller rum.
Jag läste idag om en 90-årig man som skrivit poesi i 65 år. Hans senast utgivna bok, Sånger från äldreomsorgen, är en poetisk skildring av hans och andra pensionärers liv på hemmet. Texterna handlar om hur de blir vårdade, omhändertagna av olika människor och vilka tankar som kan födas hos en människa som förlorat den han älskat och nu faktiskt är på väg mot ett slut på detta liv. Det kändes bara så brutalt ärligt och fint av honom att vilja ge en röst åt alla de gamla människor som levat sina liv ute i samhället, som arbetat och älskat och tillfört Sverige så mycket. Mannen som skrivit boken var så förvånad över att den blev så uppmärksammad, "det måste vara något galet" menade han.
Och så tänker jag på min mamma som i över 20 år arbetat inom äldreomsorgen och som jag vet gör ett fantastiskt jobb precis varje dag. Som kommer dit med ett leende på läpparna. Som bryr sig med hela sin uppenbarelse, med hela sitt hjärta och hela sin kropp. Som verkligen bemödar sig till det yttersta för att de gamla ska ha det bra. För att de ska uppleva värdighet och få en fin sista tid av detta livet. Ibland när hon kommer hem från sitt jobb har hon vakat över någon som somnat in bredvid henne. Då är hon alltid lågmäld och berörd när hon talar med mig. Som att döden följt med henne en liten stund. Jag är stolt över att ha en mamma som gör detta jobb som många skulle sätta långt ner på sin önskelista. Jag är också rörd över hennes ork, hennes vilja att göra skillnad. Hon är så oerhört tapper och jag älskar att jag är hennes dotter.
"Samma himmel över Chile,
men varje öga har sin egen,
varje steg sig egen väg.
Jag höll era hala händer,
byggde ett land av korthus,
lät alla lärda läppar leda mig.."
-Emil Jensen, Hur lyckliga kan vi bli
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar