När jag satt och läste tidningen imorse slogs jag av hur extremt viktigt det är att ha sammanhang att ingå i. Idag befinner jag mig på Orkanen och skriver på mitt och min kursares examensarbete. Omkring mig sitter studenter ensamma, lutade över travar av böcker och knapprande på sina bländvita MacBooks. Någon biter frenetiskt på naglarna, en annan rynkar pannan i djupa veck. En tredje tittar ut genom den parnoramaliknande utsikten över vattnet. Även att jag inte pratar med dem, så finns en tyst förståelse mellan oss. Inbillar jag mig. Man ler lite när den andra kommer tillbaka med en kaffekopp, man säger "självklart" när någon undrar om man kan vakta personens saker en liten stund. Jag ser alla studenter och tänker att det händer bra saker här i biblioteket. Tankar utvecklas, människor växer. Jag också. Fast för att växa behöver jag skakas om lite i min vardag. Orkanens trygga center har gjort sitt för mig. Mina dagar här är snart över och det kommer jag nog inte att riktigt greppa förrän en bit in på sommaren. Att jag inte ska tillbaka hit, att jag inte kommer att ha den här miljön som min referenspunkt längre. Då blir det andra referenser, andra centran, andra människor att betrakta och interagera med. Vilka de än blir, så vet jag att det är dags för mig att gå vidare nu.
"And if somebody's going to make it
then this somebody ought to be you..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar