Jag äger ett visst uttrycksbehov i kombination med en viss skepsis mot interaktivt skrivande - jag menar, för vem skriver alla egentligen? Sig själva eller för andra? Kanske spelar det inte så stor roll.
Jag vill inte skriva om det som är varje dag. Eller sådant som gör mig uttråkad, oberörd. Och då försvinner ju genast ganska många ämnen.
Jag vill nog skriva om mina resor, mina lyckor och mina bitterljuva upptäckter. Ja. Så får det kanske bli. Ständigt detta relativiserande, nyanserande. Kanske, nog, förmodligen. Å andra sidan. Brutalt svart eller vit är jag också. När jag måste, inte kan vara utan, när jag bryter mönster. Annars tämligen välbalanserad, skulle nog personlighetstestet diagnostisera.
För att mina tankar varken är större eller mindre än någon annans och framförallt för att jag tycker mycket om att skriva.
Min feberhelg födde inte bara kallsvett och hallonsorbetövergödning. Den tvingade mig att vara stilla ett par dygn. Märkligt att det ska krävas en febernatt för att det ska ske naturligt. Jag antar att det handlar om att times are changing. Jag förändras. Allt annat omrking mig också. Förgängligheten blir mer påtaglig. Men när det är okej, när det går att acceptera även det som är smärtsamt att acceptera - då är stillheten här och jag blir lugn.
"Jag vill ha dig där månen svettats
i en säng fylld av fotsteg och sand
ay, ay, ay, ay tag min vals, tag min vals
tag en kroknande vals i min famn..."
- Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen, Take this waltz
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar