Ska(r)v

Det talas om acceptans, om nuet och om vardag. Att det är livet. Jag vägrar att tro på det. Att den känslan som finns dagligen är Livet. Det. Isåfall har Gud missat något i mitt fall, för det kan inte vara rätt ställt. Få skulle finna sig i det. Det finns de som talar om att alla har en plats i universum, att det gäller att finna den. Jag är fel ute, igen. Någon vill testa vad jag går för. Var är överraskningarna, jämfotahoppen och de hejdlösa skratten? Det slås inga volter. Allt så allvarligt. Så fyllt av tvivel och tungsinta tankar. Var kommer de ifrån och varför hittar de inte ut? Och varför hittar jag inte in? Handlar det bara om att jobbet inte är rätt, och att om man hamnar på ens rätta ställe så ordnar sig resten också? Kanske är det så. Men; förra och förrförra arbetet var också en pärs att ta sig igenom. Så vad är det som skaver så förbannat? Varför faller inte allt bara på plats någon gång? Folk kan inte gå runt och känna sig som marjonettdockor hela dagarna. Jag vägrar tro det. Jag bara vägrar.