Passing bird

Dagar senare och jag läser. Det är både spännande och löjeväckande på en och samma gång. Alla dessa tankar och känslor som passerat i min kropp. De tar aldrig slut. Det enda som är konstant är förändringen. Alltid dessa perspektiv, inåtvända tankar. Sällan detta öppna bröst. Varför så rädd för livet? Varför så bråttom? I en annan tid andra problem. Som om "bara" vore ett mål. Det ÄR alltid något, för att livet ÄR alltid. Knyckla sig igenom, stånga sig blodig, trägen vinner. Men högt däruppe molnen. Månen. Den klara luften. Sinnenas explosion. Man kan drömma om nirvana och inferno men livet är en cykeltur på väg till jobbet klockan 06.50 en tisdag morgon. Drömmar och visioner - visa er! Kom fram. Här är jag. Jag är inte rädd längre. Pulsera i min kropp likt en vårflod den första maj. Jag vill ha er i mina ådror nu. Ni fattas mig. Jag behöver er värme och glädje, er spontanitet och trygghet. Ni är min himmel och min jord och allt däremellan. Gör mig lugn. Sometimes the blues is just a passing bird.