Jag börjar bli lite rastlös, vill börja jobba och känna mig nyttig. Använda hjärnan. Försöker samla in allt lugn från Småland och tar med mig det tillbaka till staden. Träffade en barndomskompis idag och hennes ettåriga dotter. Fina, härliga vänner.
Lyssnar på musik. Tänker på allt som aldrig blev. På det som försvann. De som försvann, på ett eller annat vis.
Andas ny luft. Fyller lungorna med positiv energi, fyller hjärtat med människor som jag älskar och som älskar mig. Som bryr sig om mig, som visar att de vill ha mig i sina liv.
May all your troubles soon be gone. När ska man lära sig att leva i nuet och sluta oroa sig för framtiden? Svårast av allt, verkar det som.
Och jag tänker på dig, som jag tyckte så mycket om. Som fortfarande irrar runt i mina ådror. Du är en inspiratör. Du ger mig energi, får mig att se alla möjligheter i världen. För dig fanns aldrig några gränser. Aldrig någon tristess. Aldrig några hinder. Du gjorde allt du ville. Du hade alltid något klokt, roligt, insiktsfullt att säga. Du såg en mening i allt som skedde. Du läste, tränade, jobbade, socialiserade, levde, spelade gitarr med hela ditt väsen. Aldrig kändes du frånvarande. Du var där, med mig. Jag tänker på dig, ofta. På din uppenbarelse som fortsätter att förundra mig, som fortsätter att ge mig en tro på något större än livet självt.
Ohm namah shivaya.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar