Det var en tid, då konturerna i mitt liv endast var suddiga och jag inte såg när glädje mötte glädje eller vind mötte vind. Den tiden var lika konturlös som minnena av den. Dagar flöt ihop med obetändiga tankar som enda röd tråd. Inget verkade bestående, inget verkade verkligt. Det var, för att citera Don Draper, en tid då "jag endast skrapade mitt liv på ytan och aldrig nådde ända in". Som att se på sitt liv uppifrån, men ändå inte veta hur man skulle styra trådarna för att det skulle bli rätt.
När konturerna blir tydligare, blir också alla sinnen skarpare. Det liksom känns att leva. Vinden känns. Blodet känns. Det är ett annat sätt att leva, och det är det enda sättet att leva om man vill ha ett gott liv. Det finns nu inget alternativ.
Idag är molnen tydliga och tjocka och tunga. Fiskmåsarnas siluetter är tryggt projicerade mot skyn. Det finns en stringent tanke som säger att allting blir som det är menat att bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar