Som en injektion av allt på samma gång rakt in i venernas djupaste tillhåll.
När det var nittiotal och livet lekte, när stunden var det enda givna. Det enda var att just nu få leka med Barbie och ibland låta henne ligga naken i en säng med Ken.
När det var då, fanns inget som slet och drog i en, annat än sömnen vid godnattsagan och solen som brände till i nacken, vid ljusa hårstrån och rosa kragar.
Varför försvann den där stunden? Då allt var värdefullt, just för sakens skull.
Visionernas näste och målens parad. Där är ni. I takt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar